När Frölunda torg invigdes 1966 arrangerades två olika invigningsceremonier. Den första förrättades av Olof Palme, då kommunikationsminister i den socialdemokratiska regeringen. Den andra av Inger Ekblad, ”Fru Frölunda”, i regi av Företagarföreningen.
Palme talade, enligt samtida tidningsklipp, inte så mycket om själva köpcentrat (på den tiden norra Europas största), utan mer om de olikartade behoven hos de 100 000 människor som skulle bosätta sig kring torget – medan Inger Ekblad mer direkt talade om kommersen och hoppades att torget med alla sina butiker skulle bli till nytta och nöje för alla husmödrar.
När nu författardebutanten Pål Börjesson, själv uppvuxen vid Frölunda torg, sammanfattar läget kring torget ungefär fyrtio år senare – i romanen Gallus – gör han det med en historia som rör sig i marginalen av både Palmes och företagarföreningens förhoppningar. Det handlar om en familj (en far och hans två söner) som bor precis vid torget – osynliga för alla som kommer dit för att handla och för ekonomiskt utsatta för att själva kunna använda torget som en arena för konsumtion (eller omgivningarna som en miljö för rekreation).
Tidigt i romanen ger huvudpersonen, Pappan, följande bild av den befolkningsgrupp som föll mellan raderna i politikernas, stadsplanerarnas och företagarnas framtidsvisioner:
”Pappan gick utmed skyltfönstren i Zackarias basketkängor. Det var upplyftande att gå helskodd som en människa bland människor. Han blev nyfiken på vad alla andra hade på fötterna. Det gick att utläsa mycket om Torget på skorna som satt på dess människor. En tredjedel bar snedgångna och spruckna billighetsskor eller sandaler. Det var den tredjedel som inte var där för att shoppa. De framlevde sina dagar på bänkarna och gångbanorna runt Torget, köpte cigaretter på Pressbyrån och 7-Eleven och drack öl på pizzerian och Greken och åt bara när buffé-maten kom på köpet”.
Gallus är en hjärtskärande roman, till brädden fylld av ömhet. Den berättar om en liten, dysfunktionell (jo, det måste jag nog, fast det bjuder emot, kalla den) familj; den förtidspensionerade, alkoholiserade Pappan, den äldste sonen, Zackarias, som på grund av en diffus smärtsjukdom tvingats avbryta sina universitetsstudier och flytta hem till fadern, och så yngste sonen, Gallus, som blivit rikskändis på grund av sina framgångar i ett virtuellt datorspel.
Gallus lever bara i spelets värld; han har slutat tala, slutat röra sig. Bara fingrarna springer omkring på tangentbordet, och under tiden växer sig hans kropp alltmer oformlig. En gång i veckan är det besökstid i lägenheten – då kommer små och stora spelare för att beundra (och förfasas).
Det finns inget annat hopp i lägenheten vid torgets rand än det som knyts till Gallus. Men där finns också ett stort mått av värdighet. Först när alla andra vägar är uttömda – romanen innehåller bland annat en lika gripande som tragikomisk skildring av hur Pappan, utan större förhoppningar, besöker ett socialkontor och får sina uppenbara behov (de där som Olof Palme en gång talade om i sitt invigningstal) ogiltigförklarade – och de kriminella indrivarna är på väg att knacka på dörren, blir det aktuellt att svälja värdigheten och utnyttja Gallus märkliga kändisskap.
Gallus är på ett plan inte någon särskilt lättdechiffrerad text. Historien fram till romanens nu avtäcks bara glimtvis och successivt. Vem som är vem, vad som egentligen har hänt, och vart och varför vissa personer försvunnit är många gånger oklart. Att det svårbegripliga verkar i nuet, med stark kraft, är däremot uppenbart. Bilden av Gallus och spelet han spelar framstår vidare som starkt symbolladdat, men hur mycket jag än anar att där finns en annan litterär förlaga, så går jag bet på att utläsa det. Gallus, en romersk kejsare? En irländsk tonsättare? En fettförbrännande syra? Ett djungelhönssläkte? Gumbril, den ledande titel som Gallus erövrar i spelet, kan det vara hämtat från huvudpersonen Theodor Gumbril i Aldous Huxleys roman Bocksprång i det gröna? Men varför?
Hur det än är så gör det egentligen ingenting. Gallus, som roman betraktat, är en unik, samtida skildring av fattigdom, hopplöshet och lojalitet. Börjesson undviker varje tänkbar kliché, till och med nämnda socialkontorsbesök utspelar sig i en anda av mänsklig ömsesidighet, ömhet och omsorg. Och relationen mellan Pappan och äldste sonen Zackarias är, trots sin förtvivlade nattsvarthet, alldeles, alldeles underbart ömsint och icke-dömande.
