Underjorden, denna plats för psykets såväl som samhällets undermedvetna är ämnet i Malte Perssons nya diktsamling med samma namn. Diktens jag färdas genom Stockholms tunnelbana, genom den ”stalagmitiska stabiliteten” där ”himlen är en klippa” och ”inga gränser glider”, utom när ”trickstern Hermes överskrider en deadline härifrån till evigheten”. Så småningom förvandlas det småtrötta diktjaget till denna Hermesfigur som försöker överskrida både skrivandets och livets deadlines.
Men Hermes är ingen metafysiker. Han för varken de levandes eller de dödas talan. Han är en iakttagare och som en sådan kan han endast tala om det han ser och känner inför det han ser. Det är här diktens jag blir som starkast och mest igenkännlig, i oförmågan att reagera, liksom i det hopplösa lovsjungandet av den tid som flytt. ”Den store Pan är död, står det i DN” och ”om någon ändå tror på sången, ve den!”
Malte Persson höjer upp och drar ned i samma andetag. Författaren verkar vara en romantiker fängslad i en cynikers kropp. Eller är det tvärtom? Vem kommer att vinna? Laptopen eller lyran?
En stulen blick i morgonruset, ett ironiskt sista tack för senast, Chanelväskor eller injicerat heroin som får blodet att pumpa längs veners väg till hjärtats Rom, ett ”marmorflin åt fläcken på mitt ögas jungfrudom”. Ja, vad gör man när världen flinar åt ens oskuld? Förlorar den?
Malte Persson överbryggar det förlorade avståndet till den omedelbara medmänniskan genom dikten, sonetten, denna utsträckta hand mot verkligheten. Som sonettens sista strof lyder:
Som låg en lyra bortglömd på ett säte
Och genom någon okänd resonans
Dess strängar gav ifrån sig ett svagt läte
Underjorden är en lyrisk helvetesfärd i miniatyr som kommer att klinga länge och väl. Vi får hoppas att en och annan läsare kommer att glömma den på sitt säte, för dikter av denna art kan vända liv.
