Kristian Wedel i sin rätta miljö.
Kristian Wedel i sin rätta miljö. Bild: Jonas Lindstedt

"Kristian Wedel hör hemma bland de största"

Göteborgs-Postens Kristian Wedel får representera 00-talet i Litteraturbankens genomgång av Sveriges viktigaste kåsörer. Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund läser ett mästarprov i den utrotningshotade konsten att betrakta.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I vår samtids hetsiga och högljudda medievärld är det för väl att den oförtrutne GP-kåsören Kristian Wedel finns.

Men han är tämligen ensam. Kåseriet är en konstart som är utrotningshotad inom en svensk press alltför upptagen av skjutjärnskrönikörer, digitala läsarmönster och effektiv produktion.

I några rader i ett av de kåserier som finns i Kristian Wedels nu utgivna samling Den stora flygelskjutningen i Shropshire hittar vi något som kan liknas vid en programförklaring. Wedel skriver att ”en kåsör inte får ha åsikter. Kåsören ska ha många synpunkter men få ståndpunkter.” Jag vill inte överdriva Kristian Wedels otidsenlighet men nog är det en hållning som inte så ofta efterfrågas på Twitter. Det är dessutom en hållning som, om den omfattades av fler, världen skulle må lite bättre av.

ANNONS

LÄS MER:Tio klassiska Wedel-kåserier

LÄS MER:Fortsätt att tänka snett, Kalle Lind!

När Litteraturbanken nu presenterar de största svenska kåsörerna representerar Kristian Wedel 2000-talet. Bland hans föregångare som också är tillgängliga finns exempelvis storheter som Bang (Barbro Alving), Jolo (Jan Olof Olsson) och Pär Rådström. Det är där Kristian Wedel hör hemma.

Det är lätt att slukas upp av Kristian Wedels värld, vare sig vi befinner oss i göteborgska kvarter, får oss lite tidningsnostalgi till livs i de redaktionsmiljöer som beskrivs, tas med på de äventyr en barnfamiljs tillvaro kan innebära eller reser runt i europeiska städer. Vad han än skriver om har texterna den sanne kåsörens alla kännetecken.

Ett av dem är den språkliga konkretionen, ett annat är rytmen. Det allmänna undviks alltid för den talande detaljens skull och texten sjunger när man läser Wedel.

Wedel iakttar och lyssnar; på tåget, på spårvagnen, på väg till jobbet – han fångar upp förbipasserande repliker och förvandlar dem till rörande berättelser ur livet. Jag går fortfarande och funderar över Sture som stöter på en gammal klasskamrat med fru på göteborgsbesök och eftersom det var 45 år sedan de sågs bjuder han entusiastiskt paret på middag men får till svar att det inte går: ”Vi har en lott. Vi ser på Loket på lördagar.”

ANNONS

Wedel avslutar strax därpå texten precis så som man ska avsluta ett kåseri, med en effektfull slutpunkt som också är en brygga ut i ett existentiellt tomrum. När läsaren till slut lämnas ensam ska tillvaron svaja till.

LÄS MER:Kristian Wedel representerar 2000-talet i stort litteraturprojekt

Ska man gnälla över något så har det inte med Kristian Wedels texter att göra utan med formgivningen av boken. Kåserierna är slappt inkastade på boksidorna i en enda lång rad utan tidsangivelser. Lite mer finess, lite mer rymd i layouten, förtjänar en kåsör som Kristian Wedel. Och varför inte en och annan illustration av följeslagaren och tecknaren Ulf Sveningson? (Denne är färgstarkt beskriven av Wedel i ett och annat kåseri, för övrigt).

Anders Hansson, Kristian Wedel och Ulf Sveningson, Världens Gångs jubelteam.
Anders Hansson, Kristian Wedel och Ulf Sveningson, Världens Gångs jubelteam. Bild: Ulf Sveningson

Men där slutar gnället. Kristian Wedels kåserier samlade i bokform är en kulturgärning. Nu finns de tillgängliga för alla. Vi som inte prenumererar på Göteborgs-Posten är att gratulera.

Fotnot: Kristian Wedel är journalist på Göteborgs-Posten. Hans bok gästrecenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.

ANNONS