Tyvärr är det en nästan omöjlig uppgift för mig som litteraturkritiker att skriva om Karl Ove Knausgårds Ut ur världen som den debutroman den faktiskt är. Missförstå mig rätt, givetvis går det att bedöma litterär kvalitet och gestaltning utifrån debutantens förutsättningar. Det är fullt görbart.
Att däremot ta sig an denna roman utan förförståelse är däremot omöjligt. Inte enbart för att romanens kontroversiella innehåll valsade runt på kultursidorna redan i våras när litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström frågade sig varför omvärlden blundar för det faktum att de trettonåriga flickorna får bära upp kulturmannen och hans begär till småflickor. Varpå Karl Ove Knausgård svarade med tordönstämma i sin berömda Cykloptext.
Nej, det är inte enbart därför som det är svårt att läsa Ut ur världen som en debut. Det är helt enkelt svårt av den anledningen att hela Karl Ove Knausgårds författarpersona och sexdelade romanprojekt Min kamp står i vägen. Hur jag än gör är det omöjligt att inte dra paralleller till de självbiografiska romanerna som har många likheter med debuten. Här finns den förvirrade och till extremer självmedvetna tonåringen. Här finns brodern, den väna modern, farföräldrarna och inte minst fadern som i Ut ur världen mest rör sig som en monsterlik skuggfigur genom berättelsen. Sällan vidrörd, aldrig tilltalad. Allt som sedan kom att svälla ut till sex romaner.
Det hela tar dock sin början i ett litet kustsamhälle i Nordnorge där den tjugosexårige lärarvikarien Henrik Vankel tillfälligt lever sitt liv. Enligt förlaget kan romanens huvudperson beskrivas enligt följande: ”Han trivs rätt bra med sin tillvaro – fram till den dagen han plötsligt inser att han förälskat sig i en av sina elever. Egentligen är det värre än så. Han blir som besatt, kan inte tänka på annat, hon är allt vad han önskar sig.
Men hon är bara tretton år.”
Jag undrar om jag och förlaget har läst samma bok. Att påstå att Henrik Vankel ”trivs rätt bra med sin tillvaro” är en överdrift av stora mått. I min läsning drivs Henrik Vankel av ett starkt självförakt. Han är en tonåring i en vuxen mans kropp och kan omöjligt förstå att det var längesedan han var i högstadieungdomarnas ålder. På förekommen anledning är han osäker och överdrivet självupptagen i sin lärarroll. Henrik Vankel framstår som en sociopat med ständigt pågående sexfantasier. En person som skriver anonyma brev till grannen och kollegan Lindas make och som rör sig i de sociala sammanhangens utkant, utan vare sig förmåga eller vilja att knyta vänskapsband och sunda relationer.
Mitt i denna fixering vid sex och i en total brist på kärlek och närhet rör sig Henrik Vankel mellan de puberterande flickkropparna i högstadieskolan där han alltså blir besatt av den trettonåriga Miriam. Miriam som inte finner något motstånd till att förenas köttsligt med sin lärare, närapå dubbelt så gammal som henne själv. Hur attraktionen egentligen byggs upp är höljt i dunkel då berättelsen enbart utgår ifrån den vuxne mannens perspektiv och drifter. På så vis är det en trovärdig gestaltning av förövarens tankegods och skeva personlighet.
När lagöverträdelsen är ett faktum flyr han söderut med Hurtigruten och innan han landar i hemstaden Kristiansand får vi en mellanakt som skildrar föräldrarnas bakgrund, deras unga kärlek och hur sönerna Klaus och Henrik kommer till världen. Redan där bubblar faderns hat, aggressioner och ondska som ett gift genom berättelsen för att sedan återkomma i den sista delen.
Åter på uppväxtens gator och snirkliga vägar i Kristiansand kommer kasten tillbaka i tiden. Till tonåren. Henrik 16. Henrik 17. Henrik 18. Hur han febrilt söker sin identitet, hur han aldrig lyckas i det sociala spelet och hur han med sällan sinande uppfinningsrikedom söker bekräftelse som aldrig kommer. I vissa partier går berättarjaget ur sig själv och blir ett ”du” där fantasier och minnen vävs samman och blir till en drömlik smärtsam dimma.
Den vuxna Henrik försöker fly sitt brott, men kan ändå inte hålla sig borta ifrån Miriam, varken i fantasin eller i verkligheten där telefonen knyter dem samman. Den bekräftelse som han aldrig fick som ung landar i honom till slut. Ändå lider han kval och brottas med såväl skuld som skam. Men den som skrapar lite på ytan i Henrik Vankels våndor märker snabbt att hans ånger främst handlar om samhällets dom och rädslan för omgivningens förakt ifall sanningen skulle komma ikapp honom. Inte minst räds han mammans ogillande.
Egentligen är ju Henriks och Miriams kärlek äkta, det är bara omvärlden som inte förstår deras lustar. Och här uppstår problemen med trovärdigheten för den som till en början läser Ut ur världen som en resa i pederastens inre. Fallet över ruinens brant blir inte lika hårt som väntat. Så mycket vågar jag säga utan att avslöja slutet.
Som debutroman är Ut ur världen med sina 741 sidor grandios och svulstig. Den löper amok i långa fantasier som inte sällan tar sin väg över metaforer och resor tillbaka i världshistorien. Här finns berättelser om Immanuel Kant, Dante Alighieri och Julius Ceasar. Jag imponeras av den redaktör som har hållit i rödpennan och låtit dessa långa utvikningar få stå kvar. Men att det effektiva och avskalade berättandet inte ligger Karl Ove Knausgård varmt om hjärtat har väl vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. Därtill är hans sinne för självanalys och personkännedom såväl underhållande som träffsäkert.
Med sin komplexitet och sina höga anspråk är Ut ur världen en imponerande debut. Den som däremot vill ha en ny variant på Vladimir Nabokovs klassiker Lolita kan med fördel ta sig an Sara Stridsbergs Darling River från 2010 istället.
Ämnet
Karl Ove Knausgårds romandebut Ut ur världen som nu översatts till svenska. Efter 741 sidor konstaterar Hanna Jedvik att det effektiva och avskalade berättandet inte ligger författaren varmt om hjärtat.
Skribenten
Hanna Jedvik är författare och journalist och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Ulrika Kärnborgs Klickokratin – mediekrisens första offer är sanningen.
