Kring en rik och lätt excentrisk utrikesminister sprungen ur en adlig ätt, hans unga juridiska rådgivare och en likaledes ung kvinnlig journalist på en stor amerikansk tidning utspelar sig Johan Anderbergs skönlitterära debutbok, den politiska thrillern Arvfursten.
”En riktig bladvändare om den hemliga makten i regeringskansliet” står det i ett omdöme av David Lagercrantz på bokens baksida och förvisso är det interiörerna från krismöten i regeringens innersta krets som är bokens roande behållning. Intrigen däremot upplever jag som skäligen krystad.
En sedan länge efterspanad före detta amerikansk diplomat, som har tagit sig samma friheter som Edward Snowden, söker skydd på Sveriges ambassad i Berlin. USA förväntas begära mannen utlämnad, Sverige tvekar. Kris under uppsegling och riksdagsval väntar runt hörnet. Förvecklingarna blir många och långa med oväntad upplösning.
Redan intrigens begynnelse ter sig för mig skruvad. Att en diplomatisk kris mellan Sverige och USA skulle få svenska väljare så utom sig av oro att de i panik återväljer en luggsliten gammal regering, tror jag inte på ens i den lilla utsträckning en skönlitterär framställning kräver. Med sådan start blir fortsättningen inte mycket trovärdigare.
Bäst lyckas Anderberg i porträttet av utrikesministern, synnerligen fritt men dock uppenbart kalkerat på Carl Bildt. Det är skickligt och underhållande gjort.
Med min ålders och långt framskridna konservatisms rätt tar jag mig friheten att gnälla på Johan Anderbergs språk. Eller snarast på att Weylers förlag inte rättar uppenbara språkfel.
Utrikesministerns ansikte beskrivs som finlemmat, vilket det inte kan vara, däremot nog finskuret. Och hans medarbetarkrets eller hov kallas för anhang, en pejorativ benämning som Anderberg nog inte har avsett, medan journalisten som ser sig omkring tom i huvudet kallas tanklös. Bland annat.
Jag är väl medveten om att språket förändras och ords betydelser förskjuts. Men felen i Anderbergs bok beror inte på detta utan på dålig språkkänsla och det stör.
