Olof Palme den äldre (1884-1918) stupade på den vita (borgerliga) sidan i slaget om Tammerfors i det finska inbördeskriget 1918.
Olof Palme den yngre (1927-1986) gick också en våldsam död till mötes. Jag minns att min mor, som var syssling med Olof d.y., en gång berättade att Gunnar och Elisabeth Palme hade tvekat en smula om att döpa sin yngste son efter hans farbror. Denne hade visserligen dött hjältedöden i klasskriget, som också kallades frihetskrig i Finland, Men någonstans i de stolta föräldrarnas undermedvetna fanns en vag oro för att namnet kunde vara ominöst, bära på en tragisk belastning.
När jag fördjupar mig i det nyutkomna, praktfulla bildverket Palme, redigerat av Henrik Berggren och Jacob Forsell – den förstnämnde historiker och bland annat Palme-biograf, den sistnämnde fotograf och upphovsman till många förnämliga bildbiografier – reflekterar jag över min mors berättelse. Fick Olof d.y. sin imponerande gärning och sitt relativt korta liv i dopgåva?
Berggrens och Forsells bildbiografi skildrar bestickande den trygga överklassmiljö i vilken både Olof Palme den äldre och den yngre växte upp. De enorma våningarna på Östermalm var möblerade med antikviteter, mattorna var äkta, väggarna bågnade av porträtt på Hanna Palmes aristokratiska släkt (modern och farmodern, familjens järnhand, skrev i de flesta sammanhang sitt namn, Hanna Palme f. von Born) och biblioteken var väl fyllda med böcker.
Men Hanna Palme var inte bara en härsklysten kvinna från en finlandssvensk adelssläkt. Hon var också en lidelsefull, brinnande människa och de egenskaperna gick säkert i arv till många av hennes efterkommande men alldeles särskilt till den son och den sonson som döptes till Olof.
Både Olof den äldre och den yngre var män av övertygelse och starka ideal – låt vara att idealen substantiellt var varandras motsatser. På var sitt sätt bestämde sig båda för ett slags uppbrott från sin bestämmelse.
Intensiva människor med utmaning i blick och varmt klappande hjärtan går ofta oblida öden till mötes. Så kongenialt skildrar Henrik Berggren och Jacob Forsell den mördade statsministerns rika liv och outsläckliga livfullhet att slutvinjetten med den vita kistan rullande genom Stockholms city, begravningsdagen den gråmulna 15 mars 1986, ännu trettio år efteråt ter sig lika ofattbar som den gjorde när det hela ägde rum.
Ja, bildbiograin över Olof Palme är en fyllig berättelse om en ljus epok i Sverige och om en ovanligt ljus människa. Han blir levande igen i sin tid denna viljestarka fixstjärna i svensk politik, som var landets obestridlige ledare även under sex år i opposition.
Bilderboken bekräftar minnet av att Olof Palme förblev ung livet ut. Hans ansikte åldrades förvisso men pojkaktigheten kvarstod i hans smärta gestalt, i hans lurviga kalufs, ofta skäligen oklippt, i hans lediga uppenbarelse som utstrålade spänst.
Denna ungdomliga ledighet till sätt och fason, som inte så sällan påminde om slarv med formalia och konventioner, skvallrade också om Olof Palmes överklasstillhörighet – paradoxalt nog kan man tycka. Det är i överklassen man anser sig ha råd att ignorera petiga regler om respektabel klädsel och dito uppförande när det passar en. Att man behärskar etiketten är det ändå ingen som tvivlar på.
En arbetarledare från arbetarklassen klär sig som herrskap.
Som människa var Olof Palme varm, ömsint, en smula blyg och älskvärd mot de flesta. Hans demokratiska övertygelse kan ingen betvivla. Men i sin roll som politiker, partiledare och statsminister var han dominant på gränsen till härsklysten – som de framgångsrika männen i hans klass plägade vara.
När jag betraktar bilderna på Palme och reflekterar över hans väsen kommer jag inte ifrån att han trots allt var en aristokratisk uppenbarelse. Det har med anletsdragen att göra, det har med utstrålningen att göra, med självförtroendet, som vilar i rika förståndsgåvor, i utbildning, beläsenhet, uttrycksförmåga, språkkunskaper och förväntningstraditioner.
Olof Palme såg inte ut som en Palme. Han var sin mor – Moosie, inte Müsi, som Henrik Berggren envisas med att kalla henne – upp i dagen med de stora, tätt sittande ögonen, den långa, böjda näsan, den framträdande munnen vars leende kunde te sig spotskt och sardoniskt, med den bestämda hakan – allt bidrog sammantaget till en spetsig air av överlägsenhet framför allt kring den unge Palmes fysionomi.
Olof Palmes anletsdrag mjuknade med åren. Hans i grunden mycket vackra ögon, för att inte säga vackra blick, kom till sin rätt och mycket av spetsigheten försvann.
Men det gick naturligtvis fortfarande bra att karikera Palme som djävulens djävul – det lånade sig hans anletsdrag till. Och det hängav man sig åt i den borgerliga, övre medelklass som från första stund hatat överklassynglingen som banade sig väg till toppen inom socialdemokratin.
Det var inte en klassförrädare man hatade. Olof Palmes släkt var till sist stolt över honom och överklassen hatade honom inte. Men det var skiktet under överklassen som inte tålde Palme därför att han som socialdemokrat ifrågasatte deras värderingar och ambitioner, sådant som Palme själv egentligen ägde av födsel och ohejdad vana. Med sin vassa näsa och sin vassa tunga kom Palme att upplevas som en levande kränkning bland dem han häcklade för med sitt politiska val hade han ställt sig över dem.
Bildbiografins slutvinjett, som jag redan nämnde, blir extra drabbande därför att bilden med den vita kistan och de röda rosorna från hustru Lisbet är tagen från Strömbron, intill Hamngatan i Stockholm där Palme-hatarna demonstrerade med sina vämjeliga affischer.
Dag efter dag utan att någon anständig människa brydde sig om det.
