Frågan om vilka staden är till för är ständigt aktuell, med alla sina sammanvävda, överlappande dimensioner eller eldfängda undringar om arkitekturens betydelse för brottsligheten.
Vem ska ges plats? Bygger vi en stad för de rika och bilburna och evenemangshungriga och vad sker i så fall med de övriga? Med krackelerande självbild är Göteborg väl lämpat för den som vill ge sig ut på vandring längs segregationens förkastningssprickor. Stan är naturligtvis speciell för dem som bor där, men ganska ordinär betraktad på avstånd: i likhet med andra som vill vara snitsiga och urbana hoppas man kunna locka till sig skattebetalare och minska bidragsutbetalningarna.
Sociologen Helena Holgerssonsavhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi utspelar sig just här, med avstamp på Hisingen och i Hjällbo, och intresserar sig för dem som inte har tillstånd att vara i landet. Hon anträder en snirklig färd vägledd av amerikanska stadsteoretiker och intervjuar några av dem som brukar benämnas illegala invandrare eller gömda flyktingar. Själv kallar hon dem utvisningsbara, en lika mystifierande term som två andra hon frikostigt lånar från abstraktionens boningar, nämligen andrafiering och rasifiering.
Forskning tenderar om den är sociologisk eller antropologisk att likna längre reportage med vidhängande litteraturlista. Vad den saknar i form av empiri kompenserar den ofta genom att driva en tes.
Om Holgersson har en huvudpoäng är den dock inte särskilt dramatisk. De som inte har rätt att befinna sig i Sverige, men ändå får skolgång och sjukvård här, är sinsemellan olika och hittar olika sätt att klara vardagen. På sociologiska kallas detta ”förhandling”. I andra kretsar talar man om livspussel. Kontentan blir att folk är som folk är mest och att skillnaden mellan medborgaren och icke-medborgaren i huvudsak är formell.
Det märkliga är att den relativa svenska hyggligheten, som verkar uppskattas av flera av de intervjuade och som möjliggör överklaganden och omprövningar, så ofta, och inte bara i den här boken, sägs utspela sig i ett alltmer repressivt och kallhamrat samhälle. Då saknar det uppenbarligen betydelse att Sverige årligen ger 100 000 personer uppehållstillstånd och i förhållande till sin folkmängd är det land som lockar flest asylsökande. Universitet, medier och vissa myndigheter fortsätter envist att reproducera föreställningen om strukturell diskriminering och rasism. Eftersom invandrare tidigare fick arbete måste slutsatsen bli att det handlar om bortstötande strukturer som aktiverats först under de senaste två-tre decennierna – alltså just den period då fler människor än någonsin aktivt sökt sig hit.
Nu är det här ett område där snart sagt alla begrepp kan ifrågasättas och ges skilda innebörder: papperslös, ensamkommande, asylrätt, illegal, amnesti, apatisk, utanförskap, diskriminering, fattig, ja, till och med barn och inte minst flykting, som slappt brukar användas synonymt med invandrare eller migrant. För varje uppgift om känslokalla tjänstemän och tårtkalas på Migrationsverket finns samtidigt mångdubbelt fler om personer som orättmätigt tillskansat sig tillstånd, bidrag och andra förmåner.
När Holgersson väljer ett asylsökarperspektiv dominerar inte oväntat känslan av att vara misstänkliggjord. De som gömmer sig i stadslivet eller på en svart arbetsmarknad sägs då ”göra motstånd” mot sin ”underordning”, men är det verkligen ett orättvist bekymmer att de inte involveras i stadsplaneringen? Importen av beteckningen ”rasistisk geografi” leder så småningom författaren ordentligt vilse i terrängen.
I Göteborg och andra städer bor olika socioekonomiska grupper mer eller mindre separerade från varandra, vilket kan beskrivas som ett klassamhälle, men vid sidan om de rena och skära rasisterna är det väl endast fritt svävande antirasister som i stället blir besatta av rasförklaringar och vi-och-dom-tabeller. Detta märkliga intresse framstår som en institutionell, för att inte säga strukturell, skada i den gamle reaktionäre regeringsutredaren Masoud Kamalis efterföljd.
Sammanlagt har femton personer intervjuats 2005-2007. 2010 hade de flesta av dessa fått uppehållstillstånd och Helena Holgersson konstaterar att ”deras slit måste därmed anses ha lönat sig”. Det tyder ju inte heller på några Gestapofasoner. Den gamla frågan som förblir hängande är om det alls finns några personer som inte ska få lov att bosätta sig i Sverige.
Utan en problematisering av den tilltalande visionen om en gränslös värld, kommer både rasifieringsforskningen och de som motsätter sig alla av- och utvisningar att få svårt med trovärdigheten.
