För tvåhundra år sedan rasade en debatt om medievanor i Europa. Det fenomen många angrep var läsningens växande popularitet. Särskilt i de tyskspråkiga länderna blev meningsutbytet intensivt. Utbildningsväsendet reformerades och bokmarknaden expanderade. Långt fler än tidigare fick tillgång till litteratur av olika slag. Men ökade inte risken för samhällsomstörtande politisk radikalisering när informationen gjordes tillgänglig för breda folklager? Och vad skulle ske med civilisationen när människor nu hängav sig åt allsköns skräp utan vägledning?
Den tvåhundra år gamla alarmismen är kanske en kuriositet av begränsad betydelse för vår tid. Idag är ju i stort sett alla överens om att läsning är någonting gott. Ofta hörs varningar om minskande konsumtion av böcker och avtagande läsförmåga. Nu senast slog litteraturutredningen larm om brister hos den yngre generationen. Det råder konsensus kring bokläsningens uppbygglighet och ingen hävdar längre att den är fördärvlig.
Men det som trots allt förenar oss med våra föregångare är att vi liksom de inte betraktar läsningen som naturgiven. Istället är den någonting man måste uppmuntra eller bekämpa. Under stora delar av de mellanliggande seklerna förhöll det sig annorlunda. Det tryckta ordet framstod som så normalt att det inte gick att urskilja dess begränsade funktion som en informationsbärare vid sidan av andra.
Tillägnan av bokstäver på pränt var helt enkelt det självklara sättet att inhämta kunskaper eller dela erfarenheter. Visserligen förde redan fotografin, radion och televisionen med sig nya insikter om den gutenbergska medietekniken. Men det är först med digitaliseringen som läsningen av tryckta böcker har blivit en företeelse med ett tänkbart slut. Kanske står vi nu inför den traditionella skriftlighetens undergång?
Ingen har som den tyske litteraturvetaren Friedrich Kittler gripit sig an frågan om hur läsningen blev någonting naturgivet. Ja, faktum är att Kittler i sitt tidiga storverk Nedskrivningssystem 1800/1900 (1985) var den förste som på allvar utvecklade idén om att ett medium blir synligt först när det får konkurrens. Redan ett decennium före internets genomslag riktade han alltså blicken bortom den boktryckta skriftkulturens gränser. Under de följande årtiondena och fram till sin död för ett drygt år sedan fortsatte han oförtrutet att underkasta den västerländska mediehistorien inträngande och kontroversiella analyser. Kittler rörde sig med imponerande överblick från romantiken fram till datoråldern, och mot slutet av sitt liv sökte han sig – liksom förebilden Michel Foucault under sina sista år – tillbaka till det antika Grekland.
Nedskrivningssystem är en modern klassiker inom humaniora. Nyligen utkom boken på Glänta Produktion i kongenial svensk översättning av Tommy Andersson. Det är ett välkommet initiativ och en imponerande prestation att göra denna drygt sexhundrasidiga volym tillgänglig på vårt språk. Visserligen är det en motsträvig text som möter läsaren. Kittler odlade en säregen stil. Han slog sig fri från den vanliga akademiska jargongen och utvecklade ett svårtillgängligt essäistiskt skrivsätt. Han blandade ödesmättad dunkelhet med humoristisk slagfärdighet och kyligt tekniskt manualspråk med franska teoretiska begrepp. Nedskrivningssystem gör därför hårt motstånd mot snabbläsning och lättsmälta sammanfattningar. Men den skänker riklig läsarbelöning åt den som tar sig tid att kämpa.
Bokens grundtes är att kulturer styrs av de mediala ordningar som präglar skilda epoker. Framställningen innehåller en utläggning av två sådana ordningar som utmärkt årtiondena kring olika sekelskiften – 1800 respektive 1900. Under den förra perioden fick skriftkulturen sitt breda genombrott, och med den förändringen följde nya ideal om den genialiske författaren och litteraturen som en privilegierad konstform.
Vid sekelskiftet 1900 börjar så denna ordning falla sönder under trycket av nya medietekniker och vetenskapsdiscipliner. Med fängslande detaljrikedom och häpnadsväckande poänger visar Kittler hur estetiska uttryck eller filosofiska idéer är invävda i övergripande informationsnätverk.
Nedskrivningssystem betraktades som en skandal när den publicerades, och fortfarande provocerar boken genom sitt sätt att reducera konst och tänkande till teknologi. Samtidigt har dess en gång utmanande kritik av den humanistiska bildningskulturen snarast blivit invand och uddlös. I våra dagar är det tvärtom inopportunt att sätta klassikerna på piedestal och hävda att det historiska arvet har något att säga oss.
Men trots att texten känns daterad i det avseendet är den ett sällsynt stimulerande intellektuellt äventyr. Dessutom kastar den ett förklarande ljus över vår egen digitala tidsålder och dess läspolitiska diskussioner.
Friedrich Kittlers bok Nedskrivningssystem 1800/1900 som nu finns i svensk översättning av Tommy Andersson.
Thomas Karlsohn är doktor i idéhistoria, verksam vid Göteborgs Universitet. Sitter i redaktionen för tidskriften Arche (tidigare Psykoanalytisk Tid/Skrift).
