Ledtrådarna finns där bara man är uppmärksam. Det är myrslåttern uppe i Sidensjö dit de bar en femtiolitersflaska med surmjölk som de sänkte ner i blötmyren. Innan de lämnade flaskan kastade de ner en groda för att surmjölken inte skulle klumpa eller ysta sig i botten. Det är gräshopparen som man förr i tiden kallade vårtbitare eftersom de påstods kunna bita bort vårtor. Var det inte också så att man kunde lägga en bit fläsksvål på vårtan och sedan gräva ner den på kyrkogården?
Det är hämtehåret som kammas över flinten. Och kakaoröran som med apotekarens noggrannhet blandas med socker och grädde och äts med sked. Det är noggrann som stavas med två gg och två nn. Det är masken som om vintrarna förvarades under överläppen för att den inte skulle frysa vid fisket på isarna. Det är dyngbaggen som rullar i en kula av koskit. Det är uttrycket ”Att känna sig som en fårskit i en Läkerolask”. Det är det klappkrämsfärgade handfatet. Det är Pigge och Gnidde och Knoll och Tott. Och konkylier och trilobiter.
Det är Grums och Karlstadshockey och värmlandsuttryck som Spela kung Morot och fika på Biologiska museet med medhavt kaffe i termos och wienerbröd med hallonglasyr. Att uppskatta att lyssna till det karaktäristiska hoandet från kattugglan.
Nå, vem har då skrivit denna politiska thriller? Ingen aning, men jag skulle gissa att hen är modell äldre och är ganska underbar. Klappkräm!
Pluspoäng till sexscenen i KD:s valstuga bestående endast av en dialog om Tour de France.
Bokens övriga intrig är som vilken thriller som helst och den ger jag inte mycket för. Den här fantastiska skribenten ska inte skriva trötta deckare.
