Ich bin müde. Jag är trött. Det är den enda mening Dubravka Ugresics jag i Den ovillkorliga kapitulationens museum hittills lärt sig på tyska. Hon vill inte lära sig fler. Att lära sig innebär att öppna sig. När vi flyttar till Malmö från Belgrad ska jag fylla 13 år – gammal nog för att veta att jag inte vill återvända dit, tillräckligt ung för att utan problem maskera mig med det nya språket. Precis i början slutar jag dock helt att tala, stumnar till en grå sten som slumpen spolat upp på en säkrare strand.
Dubravka Ugresic är skönlitterär författare, litteraturhistoriker och essäist, i Sverige nu aktuell med en samlingsvolym med två av hennes kändaste böcker – Den ovillkorliga kapitulationens museum och Smärtans ministerium – tidigare utgivna i Panache-serien. Att just dessa två ges ut gemensamt är inte ogenomtänkt, båda behandlar nämligen Jugoslaviens sönderfall och exilens villkor. Ugresics prosa rör sig mellan fiktion och essä, bitvis angränsande till aforistik. Hon har varit omnämnd i Nobelpris-sammanhang och skulle i sådana fall bli den första med ursprung i före detta Jugoslavien sedan Ivo Andric att tilldelas priset. Ivo Andric som, som enligt Ugresic, “i graven klyvts i tre delar – en bosnisk, en serbisk och en kroatisk.”.
En före detta pojkvän och jag har ett märkligt projekt som är att vi läser ur Smärtans ministerium högt för varandra.
Hon själv lämnade Kroatien av politiska skäl 1993, likt Tanja Lucic i Smärtans ministerium. Lucic lär ut litteraturhistoria från ett land som inte längre finns och på ett språk som inte längre finns till andra exiljugoslaver på universitetet i Amsterdam, någon gång på 90-talet. För merparten av studenterna är studierna ett nödvändigt ont, en förutsättning för “lowlife-visum” som de kallar det. Nära slaviska institutionen ligger The ministry of pain – en sexbutik med S/M-inriktning där några av studenterna arbetar. I klassrummet pågår också ett slags mental S/M – Lucic och studenterna piskar sig med bilder som ett sätt att lindra smärtan.
Studenternas gemensamma minnen samlas i en plastväska med röda, blåa och vita ränder, en drift med den gamla flaggan. Det är allt från bosnisk gryta till jugoslaviska järnvägar. Mormors bror arbetar som chefsingenjör på statens järnvägar när jag är barn. Han är två meter lång med diabetes och ett stort intresse för hälsokost. Han är sedan länge död. Vi åker på utflykter i gamla tåg och plockar kirskål och maskros. Mammas lägenhet ligger vid järnvägen, kristallkronan skakar när tågen passerar. Minnena är försvunna bitar räls. Med dem åter på plats rubbas känslan av riktning, jag vet inte var jag kan hamna.
En före detta pojkvän och jag har ett märkligt projekt som är att vi läser ur Smärtans ministerium högt för varandra. Framme vid minnesbanken, vid plastväskan med röda, blåa och vita ränder kommer en skållande känsla av skam över mig. Ett starkt behov av att friskriva sig uppstår. Nostalgi är inte en estetisk känsla, den har inte ens med minnet av lycka att göra – skriver Houellebecq. Den är lika ful som plastväskan med ränderna och jag hade valt att visa upp den.
Den ovillkorliga kapitulationens museum behandlar exilens villkor i mer konkret mening men även kvinnligt åldrande. Det sistnämnda utgör överhuvudtaget ett stort tema i Ugresics författarskap. Den är vildare till formen än Smärtans ministerium. Man får bland annat läsa om en kortare romans med en sol- och vårare i Lissabon och dagboksanteckningar från en åldrad och mycket ensam mor i Zagreb.
Hon målar upp en grotesk bild av modersmålet delat i tre likt ett ormliknande monster med en tunga som förgrenar sig.
Ugresic skriver genomgående om de våra och benämner det f.d. gemensamma språket som vårska. Det gör många f.d. Jugoslaver mellan sig för att inte komma åt någon öm punkt. Jag vill ofta tala om ett vi men törs inte. Kanske har någons hus brunnit upp, kanske har någon av de mina satt det i brand, är en återkommande tanke. Jag har kommit på mig själv med att vara snabb med att påpeka att jag både är serb och kroat, de gånger folk frågar. Håller upp det som en röd skylt mot frågor, anklagelser. Mitt ursprung får vara garant för att jag inte är eller kan vara nationalist. I massexil avsynas gruppen in i dess minsta beståndsdel (individen) men enbart för att kunna dra slutsatser som kan återföras till helheten. Ens psyke upphör att vara enskilt, de egnaste såren har ingen given plats trots att de likväl existerar. Ich bin müde. Jag förstår inte hur någon kan vilja representera något någonsin.
Exilen enligt Ugresic är bland annat “en diffus förödmjukelse som en klump i halsen”, “en osynlig örfil som fastklistrad i ansiktet”. Skulden är ett återkommande drag i exilantens psykologi. I Den ovillkorliga kapitulationens museum får den en motivering i bilderna av den ensamma modern i Zagreb, i hennes ödsliga dagboksanteckningar. Alla dör ifrån henne och dottern finns i Berlin, vägrar återvända. Exilantens skuld är större en än efterlämnad mor. Den är en klåda inifrån ett ställe dit fingret inte når. När jag träffar mormor i maj, i Belgrad, är hon plötsligt jättegammal och livekommenterar allt som sker omkring henne. Katten äter upp sin tass bredvid henne i gräset. Det är en bild jag plågar mig med. Det är en bild som på samma gång ger skulden grund, gör att man känner sig litet mindre tokig. Lindrar på så sätt.
Exilen är ett slags evig känsla av sliding doors. Dörrarna gnisslar och slår. Smärtans ministerium slutar i en förteckning över förbannelser som uppges tillhöra de före detta jugoslaviska folkens kulturskatt. Fraser som Må du aldrig återse ditt hem och Må din själ dö. Eftersom exilen är en främmande plats, är författaren akutare förpassad till språket som ett andra rum. Hos Ugresic har modersmålet i sig självt upphävts av “slaktare och paramilitärer”. Hon skriver som följer. “Men historien bakom förenandet och harmoniseringen av de språkliga varianterna var inte bara längre, utan även mer genomtänkt än den korta historien bakom skilsmässan. Precis som historien bakom byggandet av broar och vägar var mycket mer genomtänkt än historien bakom förstörelsen av dem.” Hon målar upp en grotesk bild av modersmålet delat i tre likt ett ormliknande monster med en tunga som förgrenar sig. Det är en bild att plåga sig med, som samtidigt ger lindring när det främmande språket skaver i munnen. Må din tunga ramla av.
I massexil är ingens historia vare sig tillräckligt personlig eller uppskakande
Må du föras blind runt jorden. “Juggegubbarna” som Ugresic så roligt beskriver står “Alltid i formation, tre eller fyra i grupp, som delfiner, i korta jackor, oftast av skinn, med händerna nedkörda i fickorna.” Delfinerna spelar kort i Malmö, Göteborg, Berlin, räknar pengar som inte finns. Må du begravas i främmande jord. Jag kan allt om delfingubbarna, de lever i en ocean av oro.
En mycket otäck scen i Smärtans ministerium är när en av studenterna på krogen får för sig att recitera en dikt av den serbiska poeten Desanka Maksimovic. Det är en mycket enkel dikt som en gång fanns i alla läroböcker, alla antologier och som framfördes vid alla högtidliga tillfällen. Dikten beskrev när Tyskarna år 1941 avrättade en hel skolklass i Kragujevac, och har i egentlig mening en självklar plats i den gemensamma minnesbanken. På grund av efterföljande händelser upplevs den dock av de övriga som en litet för stor munfull. “Tv-bilder av den 90-åriga poeten, klädd i en hatt vars brätte var tre gånger större än hennes huvud. Som något slags grotesk maskot satt hon på den första hedersraden och nickade med leende ansikte likt en mekanisk leksakshund, alltmedan hon lyssnade till ett krigstal av Slobodan Milosevic.” Femtio år senare hade den poetiska protesten mot kriget förvandlats till sin motsats. Det slår mig hur Ugresics prosa lämnar plats åt den egna tanken, hur den utgör raka motsatsen till Maksimovics plakatpolitiska skrän.
En vän frågar om jag inte irriterar mig på att svenskar generellt inte vet något om före detta Jugoslavien, särskilt eftersom det bor så många här. Säger något om att han vill förstå bättre. En mening från Ugresic kommer upp för mig, det att man talar ett språk som aldrig lärt sig beskriva verkligheten och jag mumlar fram något ogripbart till svar i enlighet med det. En kort stund senare slår det mig att jag skulle ha rått honom att läsa henne. Berättelsen om Jugoslavien lär förbli obegriplig. Däremot tror jag att man kommer närmare till att förstå villkoren för de som, och nu talar jag inte bara om de våra, tvingats att av en eller annan anledning lämna sitt land. Som inte kan eller vill återvända. I massexil är ingens historia vare sig tillräckligt personlig eller uppskakande. Ugresic är enormt skicklig på att skriva fram exilanternas gemensamma särdrag – läsaren måste känna det osynliga slaget klistras fast i ansiktet, den diffusa känslan av förödmjukelse växa till en klump halsen – men också de där minsta, egnaste, menlösaste såren som gör någon till människa.
