Det jag gillar hos Herta Müller är den totala frånvaron av nostalgi. Känner man till hennes bakgrund kunde man vänta sig att hon skulle idealisera den barndomsby där hon växte upp, men hon vägrar konsekvent att göra det. Där visar sig den integritet som är ryggraden i hennes författarskap.
Herta Müller kommer från en tyskspråkig by i västra Rumänien. Hon förföljdes av Securitate för att hon vägrade arbeta för dem – till trakasserierna hörde förhör, inbrott och dödshot. Familjen var inget stöd. Modern ”blev hätsk mot mig istället för mot hemliga polisen”. Müller tilläts lämna landet 1987, men Västtyskland innebar ingen hemkomst. I Tyskland var hon en främling, dessutom blev Landsmansförbundet – en förening för rumänientyskar i exil – hennes fiende. Hennes böcker förstörde den kitschversion av den förlorade hembygden som deras gemenskap byggde på. I efterhand har det visat sig att Landsmansförbundet inte hade något emot att samarbeta med Securitate för att försura hennes liv i Väst. Hon var med andra ord motarbetad från alla håll.
Vem hade inte i det läget varit frestad att fabricera ett par lyckliga barndomsår åt sig?
Inte Herta Müller. Att hon gör tvärtemot är värt att betona eftersom stolthet och ursprung har blivit vår tids underförstådda, namnlösa ideologi. Var och en förväntas kompromissa lite för att bygga upp en identitet som i slutändan kan bli lika falsk som Landsmansförbundets.
Förtryck och misär i Rumänien
Müllers exil började inte när hon kom till Tyskland, den började redan i familjen. När hon berättar om sitt liv för Angelika Klammer följer den ena glädjelösa omgivningen på den andra, i allt större cirklar, från tigandet i familjen till byns inskränkta och vidskepliga normer till förtrycket och misären i Rumänien som helhet. Müllers ord är blytunga av koncentrerad erfarenhet: rädsla, hot, bistra slutsatser och livsavgörande val. För henne är varje situation en prövning som avslöjar människans karaktär, i diktaturen liksom i Väst. ”Ingen kan tvinga en att bli sådan man har uppfostrats till, eller förbli sådan”, säger hon.
På landet ska man hålla tyst när man inte talar om arbete. ”Där ingen säger ett ord om sig själv kan man heller inte visa några känslor.” Att man kan tala om sig själv förstod Müller först när hon flyttade till stan. Hon beskriver sig själv som ett ensamt, ständigt iakttagande barn, noga med att det inte fick synas vad hon tänkte: ”jag visste att det jag hade i huvudet var förbjudet”. Bristen på kontakt var så stor att växterna blev hennes sällskap. Hon började äta dem för att bli som de: i motsats till henne, kände hon, hörde de hemma i byn och visste hur man levde. ”Allting smakade beskt, surt, starkt eller bittert.” Därför, och inte av några romantiska skäl, finns ordet ”äppelkärna” i bokens titel.
Deporterades till ett sovjetiskt arbetsläger
Fadern var SS-soldat under kriget, medan modern deporterades till ett sovjetiskt arbetsläger. Föräldrarna överförde sina krigsskador till dottern i ordlöst skick: ”Jag förstod ingenting om deportationen, men jag led av den.” Från denna utgångspunkt har hon, envist, arbetat sig fram tills hon kan sätta ord på de skador hon har fått av familjen och diktaturen. Att läsa henne kan påminna om ett främmande språk eftersom klichéer och gemensamma, utslitna fraser saknas. Alla bilder och associationer är hennes egna. Sammanbitet egna, som om hon hade bitit så hårt om orden att bara det som höll att leva på återstod.
Som barn fick hon stryk så ofta att hon hade blivit förskräckt över en smekning. Hennes beskrivning av vad det innebär är ett utmärkt exempel på den exakthet hon har utvecklat. ”Det händer något märkligt, och det är det värsta, ens känsla för värdighet blir omvänd.”
Hon nöjer sig inte med att säga att den som får stryk blir hård och trotsig, hon går längre: man upplever en sötma i misshandeln, som man samtidigt önskar och förnekar. ”Men när värdigheten uppstår MEDAN och DÄRFÖR ATT man blir förnedrad, då är man redan allvarligt skadad.” Från den sortens värdighet går associationen – lika snabbt och logiskt som klippet från benbiten till rymdstationen i ”2001” – till auktoritära ledare av Putins typ.
Den österrikiska förlagslektören Klammer styr kunnigt in samtalet på väsentligheter, utan att väja för plågsamma minnen. Frågan ”Hur kändes det att få Nobelpriset?” förekommer inte. Jag är övertygad om att det är avsiktligt.
Läsare som är bekanta med Herta Müller kommer förstås att känna igen de avgörande händelserna i hennes liv från andra texter. För min del framstår inte det 217-sidiga samtalet som en upprepning, snarare som den definitiva Herta Müller-intervjun. Müller utvinner nya detaljer och färsk smärta även ur välkända scener.
Efter ett helt skrivande liv är hon fortfarande osäker på sin förmåga att återuppleva och gestalta sina erfarenheter: ”i vanan finns alltid en rädsla att jag inte ska klara av någotdera – varken att betrakta det en gång till eller att uthärda det en gång till”. Men det är som det ska vara, konstaterar hon, ”annars har man egentligen redan förlorat.” Osäkerheten håller allvaret vid liv.
