Den som har fördomar om Billy Idol och tror att hans självbiografi bara handlar om brudar, bira och motorcyklar kommer bli besviken. Hoppas du däremot på att få höra Idols version av den där varma sommaren i London 1976 då kreativiteten flödade och alla startade punkband blir du överlycklig av den här boken.
Jag kan inte få nog av just den där sommaren som alla från Viv Albertine, John Lydon och Steve Strange skriver om och Idol figurerar i alla de där böckerna som en i Bromleygänget – med Siouxsie Sioux, Steve Severin med flera. Sid lever fortfarande och Idol startar punkbandet Generation X. En hel generation brittiska ungdomar, omyndigförklarade och utan framtidsutsikter, rycks med av punken.
Jag älskar att Idols bok är så musiknördig. En typisk mening i boken är: ”Roots-reggae-bandet Cultures banbytande platta, Two Sevens Clash – ett album som var ett politiskt statement – snurrade på min skivtallrik.” Han brinner för band som Suicide, medan han till slut röker crack dygnet runt lyssnar han på Alan Vegas soloskivor på repeat, och Kraftwerk. Han är en Sagan om ringennörd som slukar alla böcker som finns på biblioteket och skriver egen fantasy.
William Broad som först tänkte ta Billy Idle som artistnamn, sedan hans kemilärare kallat honom lat, är en darling när han förklarar punkens egentligen kärna: att stå upp för den man är. Han lyckas också förklara varför punkarna använde sig av naziestetik (något som New Order fortfarande inte kunnat reda ut) som ett konstnärligt angreppssätt där de blandade bilder och loggor som tvingade åskådaren att reagera. De ville slå tillbaka och visa alla hur marginaliserade de kände sig, och de använde sig av det vidrigaste världen lyckats åstadkomma för att uttrycka sitt motstånd.
Bokens svagaste del är när Billy Idol skriver om USA-åren då han silar med Ronnie Wood. Den kan man med fördel hoppa över
