Med sin nya roman Gick obemärkt förbi lämnar Ingrid Hedström deckargenren som framgångsrikt varit hennes specialitet i sex böcker där den fiktiva belgiska småstaden Vilette varit geografiskt centrum. För ett par år sedan och i Bortfall förflyttade hon sig till Dalarna med en kriminalhistoria där behandlingen av utvecklingsstörda spelade en roll.
Gick obemärkt förbi är visserligen en roman, men den är resultatet av en imponerande forskningsinsats och bygger på fakta om vården på främst Haggården, en institution för så kalladesinnesslöa i Hedemora. Den var i drift 1915-1997 och hade i tiden för Hedströms berättelse en speciell inrättning för ”obildbara” barn.
Dödsanstalt
Den fiktive prästen Gösta Lidelius är en av huvudpersonerna. Det är han som får avslöja vad Ingrid Hedström läst sig till i landstings- och riksarkiv, i årsberättelser och medicinska rapporter och på pastorsexpeditioner Dalarna runt. Romanen vilar alltså tryggt på en verklighetsgrund och i atmosfärrika miljöbeskrivningar.
1958 skriver den då pensionerade Lidelius i ett brev till biträdande inspektören för sinnesslövården bland annat följande:
Erik har en månad kvar till ettårsdagen när han tas in på Haggården. Han dör i augusti 1937 efter två månader där. Nils, ett år, överlever bara fem dagar på anstalten. Lennart tio år, är död efter två månader och två veckor på anstalten.
Han skriver också:
Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.
Brevet utgör prologen till romanen, som därefter dyker ner i det 30-tal, då rasbiologiska institutet under Herman Lundborgs ledning var som mest aktivt. Det var skallmätningarnas tid. Åren då den friska svenska folkstammen skulle renas från de livsodugliga och då församlingsböckerna hade förteckningar över ”idioter som från barndomen varit mindre vetande och aldrig ägt fullt förstånd.”
Kämpar för bättre vård
Ingrid Hedström följer några fattiga familjers öden, ofta i sällskap med Lidelius, ibland med föreståndarinnan Helga Rödin som kämpar för en bättre vård. Familjerna tvingas skicka iväg sina utvecklingsstörda barn till just landstingets Haggården. Barnen, som hemma varit älskade och gjort små framsteg, dör efter några veckor eller månader av vanvård. Lidelius hade inte förmått ingripa- kanske på grund av egna bördor (homosexualitet, alkoholism). Hans brev är en botgöring.
En skammens tid
Gick obemärkt förbi berättar inte enbart om dessa familjer utan om hela vårt samhälle på väg mot folkhemmet. Klassamhället med sin arroganta överhet ställs mot de goda strävsamma arbetarna. Lite övertydligt blir det. Branting, Ekman, Engberg, Per Albin Hansson, idel betydelsefulla namn passerar. Romanen känns genom språkval och inflikandet av tidstypiska kärlekshistorier, som skriven under det 30-tal den skildrar. Här finns ingen undertext – men hjärtskärande berättelser, där barnens öden trovärdigt vittnar om en tid som tillhör skammens i svensk historia.
