Strax efter senaste årsskiftet deltog kronprinsessan Victoria i en ceremoni vid det förutvarande koncentrations- och förintelselägret Auschwitz/Birkenau i Polen där minnet av Befrielsen, som följde i spåren av de allierades framryckning mot Nazi-Tyskland, högtidlighölls.
Kronprinsessan, som var i sällskap med åldriga överlevare från den fasansfulla anläggningen, fick en fråga av Sveriges televisions reporter Rolf Fredriksson som väckte både indignation och jubel på hemmaplan. Fredriksson frågade om kronprinsessan reflekterade över den egna familjehistorien när hon slöt upp bakom den aktuella manifestationen mot nazismen.
Reportern alluderade på kronprinsessans morfar Walther Sommerlath som hade varit enrollerad i NSDAP (nazistpartiet) under sina mannaår i Nazi-Tyskland där han var företagare i metallbranschen. Rolf Fredriksson kunde för övrigt också ha låtit kronprinsessans farfar, arvprinsen Gustav Adolf, död 1947, spöka i sammanhanget – denne var synnerligen tyskvänlig under andra världskriget.
Frågan var oförskämd tyckte många svenskar – absolut inte alla – men framför allt var den enligt min uppfattning typisk för den brist på eftertanke som gör sig gällande bland yngre generationer européer, inte minst svenskar födda långt efter Holocaust och förskonade från mörka historiska ödens brutalaste slag.
Det är fullt möjligt att kronprinsessan Victoria, som är en klok person, hade tankar om både sin morfar och sin farfar när hon stod där vid minnesmärket över människans nedstigning i sin egen underjord, något som ju resterna av Auschwitz representerar. Men hon har ingen skyldighet att redovisa sina reflexioner för att markera avstånd till något slags föreburet obskyrt moraliskt arv som den politiska oförvitlighetens sentida apostlar låter sväva över hennes huvud.
För snart trettio år sedan utkom i dåvarande Västtyskland en bok som satte djupa spår i den senare efterkrigstidens debatt om hur man ska se på det tyska folkets skuld till nazismens tragedi och på hur detta förfärliga förflutna kan hanteras av nästkommande generationer.
Boken hette Född skyldig och bestod av intervjuer med barn till mer eller mindre högt uppsatta nazister från Hitlertiden. Författaren, Peter Sichrovsky, är en jude vars familj hade överlevt Förintelsen i Storbritannien. Berättelserna, som nazikoryféernas barn lämnade, blev skakande vittnesbörd om unga hjärtans emotionella skärseldar inför oväntade avslöjanden eller mognande insikter om vad deras fäder hade hållit på med under kriget. Berättelserna har dramatiserats och bland annat spelats på svenska teaterscener.
Barbro Eberan, svensk journalist, verksam i Tyskland och eminent tysklandskännare, har i sin bokserie Tysk-europeisk historia i nazismens skugga tagit sig an den intrikata frågan om skulden eller arvsynden nazismen lämnade efter sig. I sin senaste bok Brunt arv – skuldfrågan efter Tysklands återförening 1990, som utkom för några veckor sedan, uppehåller hon sig vid det dubbelexponerade skuldtrauma miljoner medelålders tyskar idag har att bearbeta sedan arkiven i det forna DDR avslöjat mänskliga övergrepp i en auktoritär ideologisk övertygelses namn.
Nittonhundratalet har tyngt många generationer tyskar med historisk skuld av olika slag men allra obarmhärtigast var nog situationen för ”den första efterkrigsgenerationen”, alltså den Silvia Sommerlath tillhör. I den kämpade förnekelse, tystnad, blindhet och förtvivlan över att befinna sig i ett existentiellt vakuum med vrede, besvikelse, revolt och småningom en ny radikal besatthets våld och övergrepp när Röda Arméfraktionen gick till aktion.
För barnbarnen, generationerna som var födda från 1960 framåt, var det lättare att ställa frågor till de äldre och att förena historisk insikt med personliga känslor och lojaliteter. Kronprinsessan Victoria, född 1977, tillhör denna generation men egentligen också följande på grund av att hon är barnbarn till en vid hennes födelse rätt gammal morfar.
Det är denna numera medelålders generation tyska arvtagare som enligt Eberan bäst har förmått tillägna sig sitt lands tragiska historia, diskutera dess moraliska dilemman och som inom sig på djupet har processat motsättningen mellan avskyn för nazismen och kärleken till familjemedlemmar. Nyckeln till denna ”försoning” låg i att sluta moralisera över dem som verkade i en annan tid. Även om man inte godtar vare sig handlingar eller motiv kan man försöka förstå och ligga lågt med de hårda domarna.
För ett drygt år sedan hörde jag på en föreläsning i Lund Albert Speers dotter Hilde Schramm uttala sig om sin far, Hitlers arkitekt och rustningsminister.
”Jag kan aldrig acceptera det han gjorde och jag står helt främmande för hans politiska val” sade Hilde Schramm. ”Men han var en god far mot mig, jag hade stort utbyte av honom och jag älskade honom.”
Jag vill tro att den förmåga att uthärda och handskas med ambivalens som Albert Speers dotter lade i dagen, är en bättre garant för att tragedier som Tysklands trettiotal inte upprepas, än vad oprövade svenskars retroaktiva moralism kan åstadkomma.
ÄMNET
Barbro Eberan, svensk journalist, verksam i Tyskland och tysklandskännare, har i sin bokserie Tysk-europeisk historia i nazismens skugga tagit sig an frågan om skulden eller arvsynden nazismen lämnade efter sig. I den fjärde delen Brunt arv: skuldfrågan efter Tysklands återförening 1990 beskriver hon situationen i Tyskland efter Berlinmurens fall fram till idag.
SKRIBENTEN
Yrsa Stenius är författare och krönikör och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Klas Ingessons och Henrik Ysténs bok Det är bara lite cancer.
