Än en gång skriver Anita Salomonsson kvinnohistoria, återigen ger hon liv åt livet i ett västerbottniskt 1800-tal. Hennes nya historiska roman, den tolfte sedan debuten 1994, heter Oloflig beblandelse. Bara titeln är med sin gammelstavning typisk för Salomonsson. Genom val av ålderdomliga ord och vändningar ger hon romanen fast förankring i förfluten tid.
Det är en sorglig historia som berättas om en kvinna som, likt andra i Anita Salomonssons böcker, hanteras illa av livet. Fattigdom och slit, ojämlikhet. Underordning både i lagens mening och i tillvaron. Sara Greta Pehrsdotter är – så sa man då – en oäkting och därmed liksom modern föraktad. De bor i Furunäs, någonstans i författarens egna hemtrakter, född i Hjoggböle som hon är. Alltså med rötter i ”själva spännet av författarbältet”, som Sara Lidman har sagt, och där också PO Enquist har sitt ursprung och än fler.
Oloflig beblandelse följer den vackra, omtänksamma Sara Greta från barndomen till livets slut. Hur det slutet blev skall inte avslöjas, mån som Salomonsson är om att hålla spänningen vid liv. Det är en mörk berättelse, men där en stor kärlek lyser vackert. En kärlek över alla hinder, över klassklyftor och trots motstånd från dem som anser sig förmer än oäktingen. Skam buren av fel personer är också ett tema.
Anita Salomonson fyller på med detaljer av dagligt byliv och seder – de fattigas, de strävsammas och de rikas. Detaljer som får tid och bygd att återuppstå. Namn på alla ting, redskap i köket, i stugan, i ladugården, på klädesplagg, allt noteras med sina dåtida namn. Naturen, årstiderna och de som likt bokens småbrukarpar troget brukade marken, skildras kärleksfullt.
Men lite överdrivet känslosamt och i enklaste laget blir det ibland, hur vackert allt än formuleras.
