Berättaren som visar oss världen

Litteratur kan vara tidsfördriv, en väg att fly från en trist omgivning och ett sätt att roa sig själv. Den tillåter oss att mentalt befinna oss någon annanstans och detta utan att det syns på oss var vi befinner oss och utan att störa andra. Läsningen erbjuder oss en möjlighet att samtala med personer långt borta geografiskt men också över ett stort tidsspann, till och med över den gräns som döden innebär. Tidigare talade man mycket om att unga personer kunde orientera sig om världen genom att läsa, en roll som läsningen nu delar med teve och internet. Till skillnad från teve, utmärks läsning dock av att man själv måste skapa mening av de ”krumelurer” som bokstäverna är, det vill säga en läsare måste med nödvändighet vara aktiv som meningsskapare. Läsningen aktiverar mening också genom att den bygger på språk och att språk i sig bär betydelse och historia. Läsning av längre texter tar dessutom ett antal timmar i anspråk, vilket gör att den kan engagera oss djupare och att minnet av upplevelsen kan bli mer beständigt.

Man påminns om läsningens många roller i samband med årets Nobelpristagare, peruanen Mario Vargas Llosa. Hans texter har karakteristiska drag som att berätta flera historier på en gång, att presentera ett moraliskt dilemma och att skildra för läsaren ovanliga miljöer. Man kan säga att under texterna ligger den filosofiska frågan vad det innebär att vara människa. Det här draget gör att hans texter erbjuder ett visst ”tuggmotstånd” men samtidigt har de potential att nå läsare över hela världen, därför att de existentiella frågorna är desamma överallt.

Redan från den allra första romanen, Staden och hundarna, det vill säga från början av 1960-talet, byggde Vargas Llosa upp berättelserna med sådana tekniker att läsaren själv måste dra slutsatser och ställa sig frågor om rätt och fel. En övergripande teknik är ”kommunicerande kärl” med vilket han menar just att berätta flera historier på en gång och överlämna åt läsaren att upptäcka likheter och skillnader mellan det som berättas från olika perspektiv. ”Gömda fakta” är tekniken att inte berätta allt för att göra historien mer spännande, ett drag som detektivhistorier bygger på. ”Kinesiska askar” är metoden att fälla in texter från många håll och sedan låta läsaren dra slutsatser om vilka som är pålitliga. De här metoderna används förstås också av andra författare, men de är typiska för Vargas Llosa genom att han alltid använder dem och på ett medvetet sätt.

Andra tekniker är att beskriva den berättade världen som skapad av olika skikt. Den ”objektiva” nivån är det som beskrivs som konkret och ovedersägligt. Den ”retoriska” nivån är de olika gruppspråk som personerna använder i olika situationer. Just den nivån är en av Vargas Llosas starkaste sidor som författare. Genom att återge den vokabulär och de klichéer som är gångbara inom gruppen karaktäriserar han en mentalitet utan att skriva läsaren på näsan vad denne ska tycka. Den ”subjektiva” nivån är det som personerna tänker, ser och minns. Här filtreras det berättade genom en speciell personlighet och färgas av detta. Den ”imaginära” nivån omfattar drömmar och vanföreställningar. Vargas Llosa betonar starkt att drömmar och önskningar är en väsentlig del av en människa. Den ”symboliska” nivån uppmärksammar tavlor, statyer och andra typiska föremål som tillsammans med den retoriska nivån återspeglar uppfattningar inom en grupp.

De här teknikerna används som sagt också av andra författare men det utmärkande för Vargas Llosa är att han så klart förknippar dem med vad det är att vara människa. Vi lever i en symbolisk och retorisk värld, understryker han, och kontrasten mellan vårt objektiva och vårt subjektiva liv är väsentlig i vår upplevelse av världen. Just de här nivåerna gör att Vargas Llosa inte bara är en skildrare av latinamerikansk verklighet och en författare som fördömer förtryck utan något mer. Läsaren av Vargas Llosa liksom läsare av andra liknande författare får samtidigt en ökad förståelse för en geografisk och historisk situation och en djupare förståelse för vad det är att vara människa.

I en av sina romaner, Tant Julia och författaren, använder Vargas Llosa just ”kommunicerande kärl” för att berätta om sin ungdom i Lima och sin romans med en äldre, frånskild kvinna som också var ingift i hans egen familj. Samtidigt återges också innehållet i en rad radiosåpor som var populära i Peru på femtiotalet och som sägs vara skrivna av en författarkollega som snabbproducerar stereotypa texter med ett melodramatiskt innehåll. Genom kontrasten mellan de två typerna av text illustrerar Vargas Llosa att det inte är ett melodramatiskt innehåll som är skillnaden utan ett ledigt och humoristiskt språk jämfört med ett stelt och klichéartat språk. Texten innebär också en reflektion över hur litteratur fungerar som kommunikation.

I Kriget vid världens ände uppstår konflikter mellan olika grupper personer, och vi förstår hur svårt de har att förstå varandra genom att deras språkliga och mentala världar är helt annorlunda. De talar så att säga olika språk fast de alla talar portugisiska. I en roman med officeren Pantaleón som huvudperson uppstår en komisk effekt genom kontrasten mellan ett militärt tänkesätt och ett byråkratiskt språk å ena sidan och å andra sidan ämnet som i det här fallet är prostitution i en tropisk miljö.

Den här berättartekniken kan sägas respektera läsaren genom att denne själv får dra sina slutsatser. Den kan också sägas vara påfallande intellektuell eftersom en uppmärksam läsare ser hur texten är uppbyggd.

Läsaren behöver inte specialkunskaper om Latinamerika för att förstå texterna men däremot behövs en vana att läsa längre texter och ett visst djup i personligheten som gör att man tycker det är intressant att fråga sig vad en människa egentligen är.

Bockfesten använder alla författarens klassiska berättartekniker för att skildra Trujilloregimen i Dominikanska Republiken. Med ”kommunicerande kärl” följer vi både diktator, en grupp upprorsmän och en kvinna som återvänder till Santo Domingo efter många år utomlands och som är egendomligt avvisande mot sin döende far utan att vi först förstår varför. De många verklighetsnivåerna används effektivt för att visa kontrasterna i samhället och de ”dolda fakta” som författaren inte avslöjar förrän på slutet är synnerligen effektiva. Det nya i Vargas Llosas produktion är att han har en kvinna som huvudperson och att Trujillos sexuella utnyttjande av kvinnor får bli symbol för det bredare politiska förtrycket.

För ungefär tjugo år sedan började Vargas Llosa publicera ett antal romaner som har en starkare estetisk än etisk inriktning, vilket fick en del läsare och recensenter att säga att han tappat lite av sin tidigare skärpa. I Paradiset finns om hörnet framställer han Paul Gauguin och Flora Tristan som två personer som söker utopier, Gauguin en estetisk och Tristan en social. Man kan här tala om ett utforskande av livsval hos två historiska personer, val som kontrasteras eftersom texten presenteras som ”kommunicerande kärl”. Samtidigt har Vargas Llosa vidareutvecklat den ”subjektiva” nivån och skriver texter där det allra mesta filtreras genom huvudpersonernas medvetande. Han gör detta genom att använda frågor av typ ”hur såg du egentligen på detta, Florita?” Det går inte att avgöra om det är personen som ställer frågor till sig själv eller om frågorna kommer från berättaren. Författaren ifrågasätter också de uppgifter som lämnas i texten och som personerna minns.

Teknikerna i fråga kan i sin tur förknippas med författarens erfarenheter som journalist. Han har skrivit texter om konflikthärdar i olika delar av världen, texter som kombinerar miljöbeskrivning med intervjuer och reflektioner över huruvida personen säger allt som han eller hon vet. I många av romanerna möter vi personer som gör undersökningar av olika slag. Tekniken passar också bra i vår postmoderna tid när läsarna är skeptiska till fastslagna sanningar. Här påstås inte något utan olika alternativa tolkningar av den berättade verkligheten erbjuds. Det är därför som Vargas Llosas texter inbjuder till reflektion och till samtal.

Inger Enkvist