Det är inte så att Jakob Wegelius prishylla stått tom och dammig tills nu då han tilldelats årets Astrid Lindgrenpris – han har redan några rejäla troféer där, som till exempel Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur samt inte mindre än två Augustpris. Men jag får ändå lust att utropa ett ”äntligen”, och det helt utan ironi. Eller snarare: jag kan se hur omöjligt det skulle varit att förbigå Wegelius just i år, när den tredje berättelsen om apan Sally Jones, ”Den falska rosen”, fått ett välförtjänt positivt mottagande.
Vad är det då vi gillar så mycket med denna apa? Först och främst: hon är god. Ja, hon är faktiskt en god personlighet, alltid villig att även se det goda i andra, hur skurkaktiga de än ter sig till en början. Hon är modig, lojal och uthärdar umbäranden på ett gripande sätt, och allt det där får Wegelius oss att förstå genom Sallys egen röst, för det är hon själv som berättar via sin skrivmaskin, som hon behärskar till fulländning med sina flinka apfingrar. Inte så att Sally själv framhäver vare sig sina djärva bravader eller sitt förtjusande sinnelag; det gör Wegelius på ett försynt men effektivt sätt snarast mellan raderna, en av anledningarna till att det är så lätt att sjunka in i historierna om apan och hennes nära vänner som hamnar i de mest exotiska miljöer och tillhörande knipor.
Läs Stina Nyléns recension av "Den falska rosen" av Jakob Wegelius här
”Det är inget mindre än en pånyttfödelse och förnyelse av den klassiska äventyrsromanen” lyder prismotiveringen, och så kan man förstås se det, även om jag undrar lite vad den klassiska äventyrsromanen ska stå för i jämförelsen. Det är ett ganska brett begrepp. Talar vi H. Rider Haggard, ”Skattkammarön” eller rentav Tintin, som ofta nämns i samband med Wegelius skapande?
Själv ser jag inte så många spår av den senare bortsett från flackandet mellan olika rafflande miljöer och själva spänningen. Humorn från Tintin, sådan den nu är med driften av alkoholism och så vidare, har inte alls någon motsvarighet hos Wegelius; snarare är hans historier i såväl text som i de svartvita, fint detaljerade bilderna, allvarstyngda på ett dovt klingande existentiellt sätt – och det är inte hos alla unga läsare den där vemodstonen slår an, trots entusiastiska grundskolelärare.
Så är också Wegelius författarskap ända sedan debuten 1994 svårartat åldersdiffust, men mycket mer på gott än på ont.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
