Barn är oskyldiga och rena, barn är onda och syndiga, barn är mer kännande än tänkande, barn är fulländade och vet allt, barn är sorglösa ädla vildar och har all tid i världen, barn är små vuxna, barn är maktlösa och utnyttjade, alla barn är Mozart i början, barn är ett folk som bor i ett främmande land.
LÄS MER:Roligt, oroligt och absurt om ångest
Eller nja, åtminstone i litteraturen. I livet är det mer oklart, ty barndomen råkar också vara den perfekta projektionsytan för vuxnas önskningar att återskapa en självbekräftande ursprungsmyt. För så är det: barndomen berättas alltid av någon annan, aldrig av barnen själva. Och barnboksförfattares misstag är just att de alltför ofta tror att barnen ska dela den vuxnes nostalgi.
Det menar Kristoffer Leandoer i en 225 sidor lång och lika lekfull som idéspäckad essä där han tar oss genom barndomens skönlitterära historia. Barndom är ett oöverskådligt ämne, såklart, men Leandoer tycks som tur är ha läst ett oöverskådligt antal böcker och den här essän har, som han skriver i en inledande not, ”en lång tillkomsthistoria”. Skulle tro det, rimligtvis sträcker den sig tillbaka till hans egen barndom.
Det är en ytterst stimulerande och rik text, ibland nästan överrik, där associationerna går i rasande fart. Vi får lära oss om den sovjetiska barnlitteraturens lika frigörande som förtryckande pedagogik, om varför Lille Prinsen och Det susar i säven är barnböcker för vuxna men inte för barn, om varför Pippi inte vill bliva stur, om varför Muminfamiljens sommar är ett oföränderligt förlopp byggt på ständig omtagning, om Charles Dickens envetna arbete för att undslippa barndomens maktlöshet, om vad som kännetecknar diktatorers (Hitler, Stalin, Idi Amin, Pol Pot, Khadaffi, med flera) barndom, om hur Harry Potters egentligen ofattbart roliga skolarbete (att lära sig trolla och flyga på kvastar, jippie!) oavlåtligt beskrivs som disciplinerad läxläsning. Och bokstavligen tusen exempel till.
Återkommande vill författaren visa hur vuxenheten använder barnen för sina egna sentimentala begär, någonting han med ett drastiskt uttryck kallar för litterär pedofili.
Riktigt sarkastisk blir han över exotiserande skildringar där barn tillskrivs ett mystiskt vetande och självtillräcklighet, som när de Saint-Exupéry låter Lille Prinsen utbrista ”Barn förstår alltid”. Barndomens grundförutsättningar är ovetskap och ett absolut beroende, ingenting annat.
Leandoer har både det rätta och lätta handlaget för att förklara komplicerade resonemang på ett levande sätt. Smittad av författarens entusiasm och driv märker jag nästan inte att jag ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Däremot noterar jag att det jag gillar allra bäst är avsnitten som ges lite mer luft och tid, som kapitlet om barnen i Marguerite Duras romaner som brådmognar i en vuxenvärld uppfylld av egna lidelser, eller kapitlet om de moderlösa systrarna Brontë som lärde sig leva och sörja och skriva genom att använda masker.
LÄS MER:Oförglömligt modersporträtt
Men för författare är ändå det viktigaste med barndom att den tar slut. Det är där litteraturen kan göra en insats, genom att försöka hålla kvar den, förlänga den och när det inte går: att spana efter den tid som flytt. Som Leandoer skriver: ”när barndomen är över börjar fantasin om barndomen.” Men tar då den litterära barndomen aldrig slut? Jo kanske menar Leandoer och letar fram ett utsökt förtätat citat av amerikanska poeten Susan Howe: ”Så fort vi erkänner att det förgångna faktiskt är oändligt kan barndomen gradvis tona bort och ta slut.”
