Lisa Aschans klaustrofobiska drama Det vita folket är inspelat i Göteborg – men utspelar sig i ett kargt och snöigt landskap som kunde varit var som helst i det kalla, distanserade rike vi kallar Sverige. Med kamerans hjälp förs vi rakt ner i underjorden, genom en mörk tunnel, in i en korridor. Någon blir misshandlad, vi förs över stengolv, förbi låsta dörrar. Vi är i ett förvar där människor frihetsberövats och övervakas i väntan på avvisning.
Några fångvaktare korkar upp en flaska champagne. Scenen flimrar snabbt förbi, men obehaget dröjer sig kvar. Blinkningen är tydlig till Migrationsverkets festskandaler, där tjänstemän firat avvisningar med kalas. En maktfullkomlig eufori lika cynisk som inhuman ”Tjoho! Det där klarade vi bra!”.
Efter premiären av Det vita folket, medan skymningen faller och promenaden går från Skandiabiografen mot Gamla stan, kommer nyhetsflashen i min mobil: ”Sverige inför tillfälliga gränskontroller.” Kristdemokraterna vill ha särskilda läger för flyktingar redan vid gränsen.
Nio förvarsenheter existerar redan i dag på fem orter i Sverige: Kållered utanför Göteborg, Märsta, Flen, Gävle och i Åstorp. I slutet av 1990-talet övertog Migrationssverket dessa förvar från polisen, eftersom det frihetsberövande som äger rum där inte ska vara ”straffande”. Så står det i alla fall på Migrationsverkets hemsida, där verksamhetens syfte beskrivs med följande formulering: ”Förvar används i huvudsak för att säkerställa att en person är tillgänglig så att ett beslut om avvisning eller utvisning kan genomföras.”
Det är ett sådant förvar Det vita folket skildrar, och mer specifikt de hierarkier och maktordningar som råder mellan människorna där. Berättelsen fokuserar både på de som låser in – som själva har chefer över sig som kräver resultat – och de som blir inlåsta.
– Mitt syfte är inte att döma folk, utan att försöka utforska och förstå vad som händer på en sådan här plats, förklarar regissören Lisa Aschan när vi ses nästa dag i Citykonditoriets luftiga lokaler på Adolf Fredriks kyrkogata. Ett gammalt dans- och nöjespalats från 1912 som nu hamnat i frikyrklig ägo.
Det är relationerna mellan människorna Lisa Aschan vill komma åt, betonar hon. Bakom filmen ligger flera års research och många besök på flyktingförvar främst i Märsta och på Sagåsen i Kållered.
– Förvaren känns som ett destillat, ett Europa i miniatyr och en plats där frågor om maktstrukturer, lag och rätt blir enormt tydliga.
Varför kallar du filmen för en science fiction?
– Jag gör science fiction av verkligheten, säger Lisa Aschan med en formulering hon redan upprepat i flera intervjuer.
Ja men hur? Och varför?
– Jag gillar att jobba med de ramar en genre erbjuder. Det är viktigt för mig att skapa fiktion. Samtidigt finns där en textskylt där det står ”Sverige 2015”. På så sätt kan ingen avfärda berättelsen som ren framtidsskildring, eftersom det sker liknande saker i verkligheten varje dag.
Vad lärde du dig av besöken på olika förvar?
–Jag blev otroligt berörd av det jag såg och upplevde. En händelse som påverkade mig särskilt starkt var en natt då jag blev tillfrågad om att hoppa in som extra personal när en av de ordinarie anställda hade blivit sjuk. Eftersom det alltid måste vara två personer med vid incheckningen så frågade de mig om jag kunde tänka mig att ställa upp. Jag sa ja och fick då vara med och ta emot en kille som gripits av polis. När han fördes in i rummet skakade han i hela kroppen och såg mig rakt i ögonen. Sedan kom alla frågorna ”Varför är jag här?” ”Vad har jag gjort?” ”Varför låser ni in mig?”
Lisa Aschan säger att hon först då, med full kraft, drabbades av insikten om att hon är en del av systemet.
– Men jag tänkte också att jag är i en maktposition. Att jag faktiskt kan göra något genom att berätta.
Lisa Aschan kommer från överklassen, har en konservativ pappa och en mamma med rötter i den ryska kultureliten. Hon växte upp på landet i Skåne, mellan två bondgårdar. Eftersom det egentligen inte fanns särskilt mycket att göra där, och familjen inte hade hästar, började hon tidigt med olika slags lekar, iscensättningar och rollspel för att slippa tristessen.
– Du fick skapa och uppfinna allting själv, för att det skulle hända något. Ingen erbjöd några andra alternativ, säger hon lite korthugget eftersom hon är obekväm med att tala om sig själv. Hon vill hellre tala om filmen, och har noga tänkt igenom exakt vad hon ska säga om den. Att diskutera hur Det vita folket avspeglar och förhåller sig till det samtida politiska skeendet är hon till exempel inte alls intresserad av.
– Jag är inte politiker utan konstnär och vill inte pådyvla någon min uppfattning om det politiska läget, säger hon bestämt.
– Men jag kan säga så här: Jag är inte förvånad över att det ser ut som det gör i Sverige och Europa i dag. När vi började arbeta med filmen för fyra år sedan var situationen kanske inte fullt så uppenbar för alla svenskar som nu. Men för oss framstod de asylsökandes vardag som ytterst angelägen redan då.
Som 12-åring flyttade Lisa Aschan först till Göteborg, sedan till England där hon utbildades på internatskola, innan hon som 23-åring kom in på regilinjen på danska filmskolan. Internatskolans värld av strikta regler och hierarkier passade henne bra, eftersom hon tycker om att ha kontroll.
– Som filmskapare vill jag inte ha frihet, utan trivs med strukturer. Filmens tematik får styra genren, som science fiction-ramen nu senast som påverkar allt från filmens bildspråk till färgen på skådespelarnas strumpor.
Redan långfilmsdebuten Apflickorna, som ju var en slags western, kretsade kring maktspel och psykologiska styrkeförhållanden.
– Fast jag upplever Apflickorna som mer konfrontativ. Där var varje scen en duell och jag undersökte maktutövning som provokation. Det vita folket fokuserar mer på vad som händer när du är utanför din bekvämlighetszon och inte känner dig trygg. Jag är inte ute efter att hitta någon syndabock. De anställda på förvaret har dubbla roller, de ska vara både väktare och vårdare i ett, vilket är helt omöjligt i många situationer. Att som en enda person försöka utföra två så motsatta uppdrag ... det är bland annat den känslan jag försöker fånga.
Lisa Aschan är inte ensam bland samtida filmare att intressera sig för frihetsberövade asylsökande. I dokumentären Förvaret (2015) har regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty exempelvis fått tillåtelse att filma i Migrationsverkets låsta förvar i Flen. Resultatet är hjärtskärande. Djupt engagerande och upprörande är även norska Margeth Olins SVT-visade dokumentär Dom andra. Migrationspolitikens konsekvenser och faran i att förvandla människor till volymer lyfts här fram.
Redan 2009 satte Johannes Anyuru och Aleksander Motturi upp pjäsen Förvaret på Göteborgs stadsteater, ett drama som utspelar sig bland människor i transit. Tanken var att pjäsen skulle bli film i samarbete med Lisa Aschan. Hon valde dock att i stället skriva sin egen berättelse och återlämna det stipendium på fem miljoner kronor som hon fått från Stockholms filmfestival.
Två av huvudrollerna i Det vita folket är nu specialskrivna för Pernilla August och Vera Vitali. Men varför välja en känd skådespelare med vit hudfärg i rollen som utvisningshotad, kan inte det provocera?
– Nej för så ser det ut i Sverige i dag. Det handlar inte om oss eller dem utan om oss alla.
