”Kärlek är att ge något man inte har till någon som inte vill ha det”, hävdade den franske psykoanalytikern Jacques Lacan en gång. Denna smått cyniska fras hemsöker mig gång på gång under läsningen av Linn Ullmanns Det dyrbara – som är en mjuk och svart skimrande kärlekssaga om dragkampen mellan begär och moral.
Romanen kretsar kring Siri och Jon. Siri är en varmhjärtad kökschef som försöker hålla ihop sin man och familj, samtidigt som hon gång på gång vänder sig till sin svarta bok för att skriva ”allt hon inte kan säga”. Jon är en Giacomettismal författare som lider av skrivkramp och notorisk lättja. Hans stora romanprojekt bygger på en hyllning ”till allt som består och allt som går sönder”, vilket i det verkliga livet konkretiseras i ett leverne där allt som är fast förflyktigas.
Siri börjar få nog av Jons undanglidande otrohetsmekanismer och Jon börjar få nog av Siris inneboende missnöje som döljs av en närmast hysterisk vilja att vara alla till lags. Och ändå älskar de varandra. Eller gör de verkligen det? Det är svårt att säga. Ullmann behärskar verkligen den svåra konsten att vända in och ut på en känsla, tills man inte riktigt vet vad karaktärerna känner över huvud taget.
Mitt uppe i detta slutna kammarspel dyker den ”månvackra” Mille upp, barnflickan som är tänkt att ge paret och deras barn lite sommarglädje. Men barnflickan är behövande, utmanande, kärlekstörstande – och Jon likaså. Man kan räkna ut med lillfingret hur det kommer att gå. De inleder en relation. Mille mördas och Jon blir snabbt misstänkt. Under tiden förvandlas Siri till detektiv som börjar gå igenom Jons e-mail, hans sms, ja, allt som kan bringa lite ljus i mörkret. Hon upptäcker inte bara andra otrohetsaffärer utan också Jons förmåga att dela med sig av de ord som hon trodde sig vara ensam om att höra. Det största sveket sker alltså inte med kroppen utan i språket.
Siri och Jon börjar nu förlora varandra ännu mer, men på ett sätt verkar de redan förlorat sina jag, likt bina som dör när de tappat orienteringsförmågan, en allegori som Ullmann plötsligt för in som ett själsligt memento mori.
Och som om det inte var nog med eländet så dör även Siris sjuka mor, efter en lång tids tystnad. Men innan hon dör talar hon. Kan man lita på hennes ord, eller är de endast utslag av hennes förvirring? Det dyrbara är en psykologisk thriller på hög nivå, kanske inte Ullmanns högsta, men hög nog.
Ullmann är och förblir en av få nordiska författare som lyckas berätta en historia från början till slut utan att förlora sig i vare sig experimentella krumbukter eller ogenerade själv-promoting-turnéer. Historien är dessutom berättad med en ljuv sävlighet som ger karaktärerna tid att utvecklas och bli verkliga. Den narrativa strukturen är klockren. Romanen läser nästan sig själv.
Det enda störningsmomentet är det lite väl tidstypiska persongalleriet. Jag vet inte hur många romaner jag har läst på sistone som kretsar just kring självupptagna manliga författare, deras självuppoffrande kvinnor, översexuella barnflickor, mystiska mödrar och trotsiga ungar. Och mitt upp i allt detta den stora frågan: Vem mördade barnflickan? Jon? Grabben från byn intill? Någon annan? Den som läser får veta? Nja, inte riktigt. Romanens slut är så kryptiskt att det får mig att ifrågasätta allt, inklusive författarens goda vilja. Men goda viljor kommer man inte långt på. Och det är just det som är Ullmanns styrka – hennes smak för ondskefulla författarlekar som påminner om Joyce Carol Oates och Sara Stridsberg.
Men här finns också den Bergmanska ordväxlingen, de precisa elakheterna, de oförutsägbara vändningarna, konsten att få hela världen att balansera på en tungspets. Blir det någon katharsis i slutändan? Både ja och nej. Ja, för att det alltid är skönt när stormen är över. Nej, för Det dyrbara är som en sammanpressning av såväl Ullmanns som Ingmar Bergmans beryktade svarta bok, som Ullmann påstår sig ha fått i arv av sin far. Ur det perspektivet framstår Det dyrbara som en regelrätt svartbokshistoria, ett skönlitterärt inventarium av mer eller mindre oförlåtliga orättvisor. Läsaren förvandlas till en sanningsjägare som hoppar kors och tvärs på schackbordet. Vem har rätt? Vem har fel? Det gäller att hänga med. Till slut vill man bara säga en sak: Nu får det vara nog! Dramat måste få ett slut och när det har fått det, så inser man att det kanske egentligen pågick någon helt annanstans.
