För några veckor sedan fick jag ett egendomligt mail som smitit förbi spamfiltret och lagt sig tillrätta i min korg. Avsändare var Arvikafestivalen, en inrättning som jag knappt hört talas om (jag beklagar, jag är femtio år för gammal). Mailets innehåll gjorde mig förbryllad. På festivalens hemsida ska arrangörerna lägga ut filmer ”av ett antal fans till Arvika som får orgasm framför kameran”. De exponerade har inte fått betalt, heter det vidare, utan de har gjort det ”av kärlek”. Av kärlek till festivalen?
Mailet är kanske en lämplig budbärare från det 00-tal som snart är till ända? Det har varit ett årtionde av e-post, internet och mobiltelefoner. Visst, 90-talet var en god föregångare. Redan när mobiltelefonen kom märktes det att gränsen för det privata var på väg att förskjutas. Häpen kunde man höra människor ropa ut sin hemligheter på spårvagnar och tåg. Med internet raserades ännu fler gamla skyddsvallar. Tekniken gjorde oss gränslösa. Var det den som också gjorde oss skamlösa?
Sociala förändringar
Nej, en teknik åstadkommer inte ensam en sådan förändring. Också sociala förändringar spelar en avgörande roll. Om man kan försvinna i mängden blir det lättare att exponera sitt innersta. Det skallande mobilsamtalet på tåget skulle bli pinsamt om någon bekant satt i kupén. I byn där skvallret löper från stuga till stuga försöker folk hålla på sina hemligheter.
00-talet är den växande gränslöshetens årtionde. Just därför är det också ett årtionde för gränssättare. Gränslösheten känns farlig. I sin extremaste form gör den oss hemlösa överallt.
Det gångna årtiondets allt överskuggande händelse var, förstås, attacken mot tvillingtornen den 11 september 2001. Den var i sig ett tecken på världens tilltagande gränslöshet. Ett antal män som kom långt bortifrån omvandlade några alldagliga trafikflygplan till dödsbringande projektiler. Terrorattacker hade dittills mest skett på kortdistans. Grannar hade dödat grannar. Mellersta Östern hade länge varit terrorismens centrum. Oklahoma-bombaren var amerikan. Men plötsligt kom ett dråpslag mot världens finansiella centrum från en avlägsen kontinent.
I panik sökte president Bush och hans administration skapa nya gränser. Övriga världen följde efter. Varje flygplats fick ett allt finmaskigare nät av kontroller. Idag stoppas minsta pennkniv eller vattenflaska i spärren. Resenären avkrävs fler och fler kännetecken: fingeravtryck, ögoniris – vi väntar bara på DNA.
Men strax var present Bush redo att bryta genom andra gränser i jakten på terrorns anstiftare. Först invaderades Afghanistan, sedan Irak. Usama bin Laden och hans kumpaner skulle infångas, och på köpet skulle två förhatliga regimer, talibanernas och Saddam Husseins, krossas. Både Saddam och talibanerna jagades bort, men Usama är fortfarande på fri fot (om han inte är död).
Spärrades in
Var och en som kunde misstänkas ha något samröre med Usama tillfångatogs och spärrades in i burar som liknade hundkojor. Tortyr och total förnedring blev ett led i kampen mot terrorismen.
Den globala världen är också en värld full av hinder och stängsel. 2000-talets murar är inte som 1900-talets till för stänga människor inne utan för att hålla dem ute. Skammens mur gick tvärs genom Tyskland och Berlin, men nya skam-murar byggs nu mellan Israel och Palestina och mellan USA och Mexiko. EU hägnar in sig efter bästa förmåga.
”Globalisering” är en av 00-talets vanligaste glosor. Men det finns två slags globalisering, den snabba och den långsamma. Det är nästan alltid den snabba som man talar om. Det är pengarna som slungas fram och tillbaka mellan kontinenterna, företagen som byter ägare lika snabbt som vanligt folk byter skjorta, flygplanen som ritar sina vita streck runt jordgloben. Det är resenärerna som är välkomna (nästan) överallt: affärsmännen, forskarna, popstjärnorna, idrottsfolket, politikerna.
Den nya tekniken gör också opinionerna lättrörligare än någonsin tidigare. World Social Forum är mötesplatsen för radikaler från alla väderstreck. Några dagar innan Bush började sitt krig mot Irak samlades de största demonstrationstågen i mannaminne i Europa och USA. Den unga interneteliten i Sverige gav Piratpartiet 7,1 procent av rösterna vid EU-valet 2009.
Den snabba globaliseringen har också en mörk sida som kommer till synes i klimatkrisen. Vindar har alltid färdats över kontinenter och oceaner. Men nu för de med sig mer koldioxid än någonsin tidigare med påföljd att atmosfären hettas upp. Värst drabbas de länder som lämnat de blygsammaste bidragen till denna process: de fattigaste.
Redan har uppvärmningen blivit en bidragande orsak till den andra, den långsamma globaliseringen, den som vi mer sällan har i åtanke.
Fattiga och fördrivna
Denna den andra globaliseringen består av vår tids allt mäktigare folkvandringsvåg. De fattiga och fördrivna, offren för krig och terror, svält och utsugning söker sig bort från sitt elände till platser där de hoppas få åtminstone en möjlighet att överleva, kanske en dräglig lott. De flesta av dessa miljontals fördrivna söker sig till grannländer där de i bästa fall kan dra sig fram till en morgondag. En minoritet kommer till de rika länder som numera sällan är krigsskådeplatser och där bröd finns i överflöd.
Den långsamma globaliseringens människor är knappast välkomna någonstans. De stoppas vid gränser, de trakasseras av poliser, de förföljs av dem som inte tål främlingar, och de hamnar sist i köerna av arbetssökande. Men de kommer säkert att lämna viktigare bidrag till framtidens värld är den snabba globaliseringens hialösa resenärer. Genom de senaste årtiondenas immigranter håller redan sedvänjor och kulturer på att förändras. Tack vare dessa budbärare från andra delar av världen kan vi också se oss själva klarare än tidigare: det som vi inte visste om oss själva kan de andra avslöja för oss.
Det finns människor som finner dessa ögonvittnen obehagliga, kanske skrämmande. Sverigedemokraterna tar plats i den svenska offentligheten på samma sätt som Dansk Folkeparti redan gjort det i Danmark. Ännu uppfattar de flesta svenskar SD:s i alla avseende bornerade – gränssättande och inskränkta – program som stötande. Men om vi inte är vaksamma kan vi vänja oss vid partiets svada. Andra partier kan, som i Danmark och många andra länder i Europa, påverkas av dess ideologi i den ändlösa jakten på väljare. Det kan bli normalt att tala om en oersättlig men hotad svenskhet.
Bland gränser som idag håller på att utplånas är den som tidigare gick mellan politiska partier en av de mest påfallande. Ännu när Carl Bildt ledde Moderaterna stod systemskifte högst på partiets kravlista. Det skulle bli mindre stat och mer samhälle, sa Bildt. Idag har Fredrik Reinfeldt nästan helt utplånat den profilen. Ideologiskt har han själv gjort en lång resa. I början av 90-talet gav han ut boken Det sovande folket där han hudflängde den svenska välfärdsmodellen. Som ny partiledare anslöt han sig till George W. Bushs ”medkännande konservatism”: de bättre lottade skulle sträcka ut en hjälpande hand till dem som hade det sämst ställt. Ännu i valrörelsen 2006 viftade han bort miljö- och klimatproblemen. Idag är han som statsminister Mannen utan egenskaper, skicklig, smidig, redo att expediera allt det som väljarna kan önska sig. Han vill bli den nye landsfadern och ser i den förre, Tage Erlander, sin förebild. Liknelsen är häpnadsväckande. Å ena sidan Erlander, denne krumelur från Värmland, full av både humor och galla. Å andra sidan Reinfeldt, en proper man från en av Stockholms rikaste förorter och i sin framtoning lika professionellt sval som en hovmästare som står redo att lotsa sina gäster till bästa lediga bord.
En grå tapet
Reinfeldts konkurrent om makten, Mona Sahlin, har svårare att utplåna sin personlighet; hon är trots allt Någon. Men hennes och Socialdemokraternas program är också på väg att försvinna in i en grå tapet av vaga honnörsord. Moderaterna gjorde lycka som Det nya arbetarpartiet och vann förra valet på sin arbetslinje. Socialdemokraterna är ett snäpp folkligare: kongressen i höstas kallades Jobbkongressen. Men man gick också fram som Det nya småföretagarpartiet – idealmänniskan är för både Sahlin och Reinfeldt Entreprenören.
Jan Björklunds Folkparti vann opinionsfördelar med sin kompromisslösa skolpolitik. Måltavlan för de liberala attackerna var den skola som Socialdemokraterna lotsat igenom. Först avvisades attackerna med hetta. Men nu ansluter sig Det nya småföretagarpartiet i stort sett till Björklunds linje. Friskolorna ska också enligt dem kunna göra vinster på skattepengar – om än med måtta. Ordning och reda ska härska i klassrummen. Alla riktlinjer ska vara tydliga och klara, till elevernas och överhetens fromma.
Kristdemokraterna håller på att sjunka ner under 4-procentsspärren och Göran Hägglund har försökt vinna väljarsympatier med en attack på en tyrannisk kulturelit. Hans bekännelse till ”verklighetens folk” blev ett misslyckande. Uttrycket annekterades omedelbart av Sverigedemokraterna som därmed blev obrukbart för andra. Vad hade Hägglund annars inte kunnat göra av alla de poeter som vägrar skriva beställningsdikter till den kungliga kärlekens lov!
Så går den politiska kampen vidare. Hettan i den bekräftar att små skillnader kan ge upphov till de vildaste striderna. Både alliansen och det rödgröna blocket rymmer partier med högst olika framtoning. Men på bägge sidor måste man enas om ett valprogram. Det är ingen djärv gissning att skillnaderna mellan programmen kommer att vara obetydlig. Det gäller att finna de bästa slagorden, de mest talande exemplen och de mest flagranta blottorna hos motståndaren.
I politikens alltmer gränslösa värld betraktas väljarna som kunder snarare än medborgare. Ordet ”medborgare” väcker genast föreställningar om andra människor som man är medborgare med. Kunden är en väljande individ som enbart ser till sina egna fördelar. Hela livet framstår som en serie val alltifrån valet av förskola till valet av begravningsritual.
Speciell individualism
Man brukar tala om vår tids individualism. Det är i så fall en mycket speciell individualism: alla blir på egen hand alltmer lika varandra. Hela samhället framstår som ett enda stort snabbköp där kunderna kan välja mellan en uppsjö likartade varor.
Denna sorts individualism är begränsad till relativt välmående samhällen och samhällsskikt. Miljonerna i tredje världens megastäder har inga pensionsfonder att ta ställning till, och inga elbolag slåss om flyktingsmassorna i lägren i Mellersta Östern eller Afrika. Där härskar ett bittert allvar: överleva eller dö.
I en gränslös värld måste insikten en gång vakna att allt hänger samman på ett jordklot som har krympt. Klimathotet blev det slutande 00-talets mest drabbande fråga. Inför klimatet är snabbköpets individualism maktlös. Men det finns andra överhängande problem av samma slag, som utsugningen av världens resurser, fattigdomen, pandemier av svårare slag än svininfluensan, och inte minst främlingsfientligheten eller snarare skräcken för det som avviker från det invanda och hemtama.
Inför livets allvar gäller det att bli världsmedborgare och lämna kundlivets slöa passivitet.
