Ro över Kopparsjön och ta sikte på den mörka, knuttimrade bastun vid vattenbrynet. Lifta med något av Fallskärmsjägarskolans Herculesplan som lågsniffar över gården två gånger om dagen. Eller gör som vi, ta bilen längs riksväg 49 och sväng av vid de röda husen precis vid kommungränsen till Karlsborg.
Det är inte svårt att hitta till Lasse Holm. Problemet är att han befinner sig i ständig rörelse mellan gården i Västergötland, lägenheten i Stockholm och våningen på spanska solkusten med havsutsikt hela vägen till Gibraltar. Den som vill träffa landets kanske största schlagerlegend, Mr Melodifestival himself, gör därför bäst i att boka tid.
Det har vi gjort. Men eftersom vi anländer tio minuter försent passar Lasse Holm på att utnyttja tiden. När vi rundar familjens gamla lada och kommer in på den minutiöst underhållna tomten hälsar han oss välkomna med skyffeln i högsta hugg. I vit fleecetröja, svart t-shirt och med färgglada sockar som kikar fram i glipan mellan jeansen och träskorna har Lasse Holm jagat mullvadar. Eller i alla fall försökt att minimera deras skador. Att det kilar runt råttor på den gamla släktgården, Lasse Holms hustru Kerstin är född i köket, är inte så mycket att göra åt men kampen mot mullvadarna tänker han inte förlora.
Att luta sig tillbaks och bara ta det lugnt inför GP:s inplanerade besök vore detsamma som att sitta overksam, och det ligger inte för Lasse Holm. Inte alls. Det skulle inte ta många minuter innan det börjar krypa i benen på 71-åringen.
–Jag måste ha saker att göra, annars blir jag tokig. Så har det alltid varit.
Tur då att han i princip har haft fullt upp hela livet, ända sedan han som 16-åring började spela gitarr med Doug and the Millsmen. Det var 1959. Efter två år och massor av konserter på legendariska Nalen, med bland andra Arne Domnérus och Toots Thielemans, lade bandet av när sångaren Douglas Mills flyttade hem till USA.
Senare fick Lasse Holm veta att Douglas Mills försvunnit och troligen dött i Vietnamkriget, men för Lasse hade karriären bara börjat. Tillsammans med Lennart Karlsmyr bildade han Moonlighters och det tog inte lång tid innan han lyste så starkt att skivbolaget Sonet uppmanade honom att lämna bandet och satsa på en solokarriär.
Sagt och gjort. 19-årige Lasse Holm tog en paus från Moonlighters och blev, håll i er nu, Larry Moon!
Larry från Sweden släppte två internationella singlar och hann även med att fronta brittiska musiktidningen NME innan Larry, f’låt Lasse, drog i handbromsen.
–Jag var inte alls bekväm med att stå i centrum på det där sättet. Jag ville vara en del av bandet, känna gemenskapen i gruppen. Dessutom tyckte jag inte att jag höll som soloartist, mitt självförtroende räckte inte till.
Så Larry Moon dog innan han egentligen fick leva, och Lasse Holm återvände till bandets trygga famn. Moonlighters. Hans musikaliska skola. Det var där han lärde sig grunderna om hur musikbranschen fungerar. Bandet turnerade intensivt under en stor del av 60- talet och en bra bit in på 70-talet.
När Lasse Holm till slut lämnade Moonlighters 1976 var han den siste kvarvarande originalmedlemmen. Ett 50-tal personer hade då passerat genom bandet som var på upphällningen, men som under sin glans dagar också varit förband till Beatles och bott ett par år i Mexiko (där Lasse Holm konsumerade en hel del tequila och drog i sig ”en och annan joint”).
Dessutom hade Lasse Holm skrivit en skämtlåt åt bandet, Man lär sig så länge man lever, som dundrade in på Svensktoppen och klättrade upp till en fjärdeplats.
–Det var ju ingen riktig låt, tyckte vi, och skrattade gott åt det där.
Men något tändes i soulkillen Lasse Holm som alltid fnyst åt Svensktoppen. Visserligen hade han och Ola Magnell redan 1974 skrivit En stilla sång åt Anna-Lena Löfgren, som låg rätt länge på topplistan, men det var först nu han på allvar insåg att listplaceringar kunde vara lönsamma.
Lasse och hustrun Kerstin, som jobbade som sjuksköterska, hade fått dottern Paula, och det eviga turnerandet med Moonlighters genererade inga pengar att tala om. Dessutom var han in i märgen trött på att spela samma rocklåtar om och om och om igen. Plötsligt blev Svensktoppen intressant på allvar. Det gick ju att leva på låtskrivande! Svensktoppen som affärsidé lockade honom.
Efter en kortare sejour som keyboardist med Mats Rådberg och countrybandet Rankarna beslöt han sig för att fullt ut fokusera på sitt skrivande.
–Jag och Kerstin satt uppe en hel natt och diskuterade, säger han och nickar kärleksfullt mot sin hustru sedan 42 år, som rycker ogräs ute på tomten medan vi sitter inne i vardagsrummet och dricker kaffe.
–Sedan bestämde vi oss för att satsa. Jag skulle sluta turnera och ge låtskrivandet en ärlig chans.
Det var i skiftet mellan 70- och 80-tal. Lasse Holm hade fått upp ögonen för Melodifestivalen och var huvudstupa på väg in i sitt mest arbetsintensiva, och lukrativa, decennium någonsin.
För nu inleddes en Melodifestivalkarriär som med facit i hand känns helt osannolik. En resultatrad som Fredrik Kempe, Thomas G:son och Bobby Ljunggren bara kan drömma om.
> 1978 Miss Decibel, Wisex – andra plats.
> 1980 Växeln hallå, Janne Lucas – andra plats.
> 1980 Mycke mycke mer, Chips – fjärde plats.
> 1981 God morgon, Chips
– andra plats.
> 1982 Dag efter dag, Chips – seger!
> 1983 Främling, Carola Häggkvist – seger!
> 1985 Bra vibrationer, Kikki Danielsson – seger!
> 1986 E de det här du kallar kärlek, Lasse och Monica Törnell – seger!
> 1987 Högt över havet, Arja Saijonmaa – andra plats.
> 1989 Nattens drottning, Haakon Pedersen & Elisabeth Berg – femte plats.
> 1990 Varje natt, Lisbet Jagedal – tredje plats.
> 1990 Handen på hjärtat, Sofia Källgren – fjärde plats.
> 1993 Eloise, Arvingarna – seger!
För att inte tråka ut er skippar vi den handfull Lasse Holm-låtar som placerat sig sämre än femma, som tävlat under 2000-talet eller som hans mångårige vän och frekventa låtskrivarpartner Torgny Söderberg skrev utan Lasses hjälp, till exempel Diggi-Loo Diggi-Ley.
–80-talet var intensivt. Det måste man säga. Väldigt intensivt. Jag hade ett slags tunnelseende, var maniskt fokuserad på att skriva nästa låt, nästa hit ... nästa album.
För de yngre läsarna kan det nu vara på sin plats att förklara att den här delen av framgångssagan om Lasse Holm handlar om en tid då folk faktiskt köpte skivor. Fysiska skivor. Lp-skivor. Och de köpte dem i drivor. Det krävdes 50 000 sålda exemplar för att få en guldskiva. Och dit brukade han nå på en eftermiddag. Typ.
I en mindre bod på tomten har Lasse Holm inrett ett arbetsrum och klätt väggarna med just sådana guld- och platinaskivor. No kidding. De sitter som eternitplattor. Från golv till tak är väggarna täckta av plaketter och inramade försäljningsbevis. Sofia Källgren, Kikki Danielsson, Janne Lucas ... alla trängs de med varandra. Men rätt snart faller blicken på en alldeles särskild platta. Juvelen i kronan, om man så vill, Carola Häggkvists Främling.
Albumet släpptes 1983 efter Carolas monumentala genombrott i Melodifestivalen och har sedan dess sålt i drygt en miljon exemplar bara i Sverige. Lasse Holm gjorde ytterligare ett album med Carola innan de gick skilda vägar.
När jag ber honom berätta om hur det var att arbeta med Carola, tar han först ett djupt andetag och tycks leta efter de rätta orden. Sedan drar han på munnen och brister ut i ett av sina många skratt.
–Vi är goda vänner i dag, Carola och jag, det vill jag gärna poängtera. Men hon var inte så lätt att arbeta med då för drygt 30 år sedan.
En kväll ringde Carolas pappa Jan hem till Lasse och frågade vad som hade hänt. Carola satt hemma hos föräldrarna och grät.
–Jag sade som det var, att jag hade fått nog av att dompteras av en 15-åring. Carola hade kommit till studion efter skolan och fört ett jäkla väsen när hon insåg att texten till Främling inte var riktigt klar. Jag som hade suttit uppe hela natten och jobbat tappade fattningen och bara skrek åt henne att försvinna. Stick härifrån, vrålade jag! Ut!
Men de lyckades lösa upp knuten. Som Lasse minns det bad båda om ursäkt och resten är svensk schlagerhistoria. Att Carola betytt mycket för Lasse Holm står också klart när man läser hans självbiografi En hel massa Lasse. Den kommer ut i dagarna och där får Carola ett helt eget kapitel kallat ”Carola – guldkalven”.
En annan person som också nämns flitigt i boken är Bert Karlsson. Under tio intensiva år var Lasse Holm, ofta tillsammans med Torgny Söderberg, Berts hovleverantör av hits. Till slut skar sig samarbetet även med Bert, om än av mer affärsmässiga orsaker, men precis som med Carola har de båda funnit varandra på nytt.
–Det är väldigt lätt att reta sig på Bert men svårt att vara arg på honom någon längre tid. Han är som han är. När jag berättade för honom att jag skulle skriva den här boken, och att han skulle vara med, sade han bara ”vad kul, skriv vad du vill”.
I boken berättar Lasse Holm bland annat om en välgörenhetsgolf som han arrangerade på sin hemmaklubb i Karlsborg. Bert var inbjuden och dök upp till den snofsiga tillställningen i säckiga jeans, gympadojor och en illgrön reklamjacka med Mariann Grammofon tryckt på ryggen.
–Jag minns det där. Det var roligt, frustar Bert när jag ringde upp honom för att kolla historien.
Hur skulle du beskriva Lasse Holm?
–Han är en positiv, spontan kille och en väldigt musikalisk låtskrivare, till skillnad från många i dag så kan han verkligen hantverket. Dessutom var han bra på att se potentialen i en artist. Så fort han såg Carola sjunga i Hylands Hörna ringde han och sade ”henne måste vi jobba med”. Då hade jag i och för sig redan kontaktat SVT och bokat in ett möte med Carola, men det var vaket av Lasse.
Hur gick det i golfturneringen?
–Det gick bra, jag vann över honom. Då drog han ändå runt på en full bag medan jag bar mina tre golfklubbor i en Domuspåse.
När jag berättar för Lasse Holm om samtalet med Bert skrattar han bara och skakar på huvudet.
–Skulle Bert ha vunnit över mig? I golf?! Nej du, det har aldrig hänt.
Efter brottet med Bert ägnade Lasse Holm stora delar av 90-talet åt att leda olika tv-program, bland annat Sikta mot stjärnorna i TV4 och Diggiloo i SVT, ett program som senare knoppades av och lade grunden till den stora Diggilooturnén som i drygt tio år livnärt flera av landets schlagerartister i deras ökenvandring mellan Melodifestivalen och julshowerna.
De senaste åren håller sig Lasse Holm utanför strålkastarljuset och låter ”ungdomarna” (Jessica Andersson, Charlotte Perrelli, Andreas Johnson, Martin Stenmarck med flera) stå i fokus. Själv drar han i trådarna bakom scenen, organiserar produktionen, ger konstnärliga råd, bygger varumärket som det brukar heta och sätter ner foten med jämna mellanrum.
–Jag är inte särskilt konflikträdd utan tar de strider som behövs. Visst kan det vara plågsamt när man måste byta folk som varit med i flera år och känt sig trygga i sin Diggiloo-roll. Men så ser musikindustrin ut, det är ingen snäll bransch. Ska man hålla liv i någonting så här länge måste man vara elak ibland. Men då ska man vara elak på ett kreativt sätt, inte på ett dumt sätt.
Hur är du elak på ett kreativt sätt?
–Genom att vara rak och inte linda in något. Motivera dina beslut. Förklara varför det inte fungerar längre. Det är som att vara vd på ett företag och tvingas sparka 25 personer. Det gör jävligt ont.
Du kan vara rätt dominant?
–Absolut! Redan i Moonlighters var jag tvungen att sparka en trummis som inte funkade att jobba med. Det var säkert också en av orsakerna till att det skar sig med Carola, det var inte alls bara hennes fel.
Lasse Holm ser sig som en entreprenör i musikbranschen och agerar som en sådan. Han stödjer Ankarstiftelsen och drar in pengar till välgörenhet, det finns bland annat en skola i Colombia som bär hans namn, men när det handlar om affärer så ... tja, då handlar det om affärer. Var sak har sin plats. Lasse Holm tror på hårt arbete och på att göra rätt för sig. Frågan om vad han tycker om fildelning, som jag burit med mig i bakhuvudet, bryr jag mig inte ens om att ställa.
Vi lämnar hans lilla arbetsbod med alla guldskivorna och tar en bensträckare runt de vackra markerna. Han pekar ut körsbärsträdet som den ilskna älgen tuggade på innan den gick till anfall mot honom (målande beskrivet i en artikel i Aftonbladet) och han visar upp den naturtrogna protes som efter en olycka med vedklyven numera sitter längst ut på högerhandens pekfinger och som gör att Lasse hellre spelar hammond än piano, då anslaget inte längre känns riktigt naturligt.
Vi pratar om hans oro kring att ha åsidosatt sin familj under de mest intensiva åren på 80-talet, men också om lättnaden när barnen Paula och Peter i vuxen ålder sagt att de knappt märkte att han var borta.
–Det är givetvis Kerstins förtjänst. Utan henne hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag hade säkert varit gift och skild fem gånger om. Och inte haft en så bra relation till barnen som jag har.
Vi pratar också om hans relation till sina egna föräldrar. Frånsett de sista åren då mamma Ingrid tynade bort i alzheimers har Lasse Holm bara fina minnen av henne. Med pappa Gustav är det annorlunda. Det märks att det är smärtsamt att närma sig honom.
–Farsan var mest hånfull. Han ville att jag skulle bli någon slags näringslivstopp och när jag inte blev det så brydde han sig inte om vad jag gjorde. Inom hemmets väggar var han väldigt stängd och reserverad. Det enda han ville prata om var Carola. Oj, vad han gillade henne! Farsan var extremt förtjust i Carola.
På väg till bilen pratar vi såklart även om låtskrivande, både i allmänhet och Lasse Holms eget låtskrivande i synnerhet. För honom har det alltid varit ett jobb, ett konstnärligt hantverk som kräver lyhördhet och vass melodikänsla och ett kreativt sinne, visst, men ett jobb likafullt.
–Att sitta still och vänta på någon slags gudomlig inspiration har aldrig fungerat för mig.
Lasse Holm illustrerar vad han menar med att sträcka ut armarna, vända ansiktet mot himlen och fylla lungorna med frisk luft. Prövande sniffar han in våren och vänder sig därefter mot oss.
–Sådant där går inte. Det är hårt arbete som gäller.
Fakta: Lasse Holm
Fullständigt namn: Lars-Eric Gustav Holm.
Född: I Stockholm 9 december 1943.
Bor: Gård utanför Tibro i Västergötland, lägenhet i Vasastan i Stockholm, våning på spanska solkusten.
Familj: Hustrun Kerstin och hittekatten Moses, barnen Paula (född -74) och Peter (född -77) samt barnbarnen Alva och Clara samt Eszter och Vilmar.
Aktuell med: Självbiografin En hel massa Lasse och showen med samma namn.
Finansiell situation: ”Lever gott och har så vi klarar oss.”
Övrigt: En av grundarna till den ständiga sommarturnén Diggiloo. Har över 700 låtar listade hos Stim. Lever sunt, äter nyttigt och spelar golf flera gånger i veckan.
Låtskrivar-Lasses 5 favoritlåtar
I was the one, Elvis Presley. ”Inget var sig likt efteråt. Elvis blev någon slags frälsning för mig.”
You´ve lost that lovin´ feeling, Righteous Brothers. ”Billy Gezon och mitt paradnummer i Moonlighters.”
Moodys mood for love, Georgie Fame and the Blue flames. ”James Moodys saxsolo blev lysande när Georgie Fame sjöng in detta på sitt album.”
Che gelida manina, Puccini ur La Boheme. ”Minne från barndomen. På Metropolitan i New York 1980 fick jag ståpäls när den framfördes.”
Polonaise nr. 6 A dur, Frederic Chopin. ”Som tioåring tog min mor med mig på filmen om Chopins liv. Blev helt betagen av hans musik.”
Röster om Lasse:
KIKKI DANIELSSON
> ”Han har verkligen gett tonartshöjningarna ett ansikte, vilket inneburit både för mig och många andra, att man fått skrika sig BLÅ, för att tänja sig upp till dessa höjder.”
BOBBY LJUNGGREN
> ”Lasse Holm kom att betyda mycket för mig under 80-talet. Hans stora framgångar visualiserade kompositörens roll och möjligheter för mig. Hans skicklighet och framgångar inspirerade mig att våga välja kompositörsyrket.”
FREDRIK KEMPE
> ”Tänk så många gånger man lyssnat igenom låtarna i en Melodifestival och minns en mer än alla de andra. En låt som framkallar den inspirerande känslan och glädjen inombords. Under lång tid var det snarast regel än undantag att den där speciella låten, hiten, var skriven av Lasse Holm.”
ARJA SAIJONMAA
> ”Vem är du? Vem är jag? Jag vet i alla fall vem du är. Du är min själsfrände och bror – forever. Jag älskar dig Lasse.”
LOTTA ENGBERG
> ”Han är energi. Nämn något för honom och han startar som ett överaktivt kärnkraftverk. Detta kan ju vara en tillgång. Eller inte.”
CHRISTER BJÖRKMAN
> ”Fem segrar på elva år är onekligen ett statement utan motstycke i tävlingens historia – STORT!”
NANNE GRÖNVALL
> ”Lasses osvikliga engagemang och kärleken till musiken är fantastisk! Han har fullständig koll, både ljud och ljusmässigt. Han är dessutom en underbar person att umgås med. Full av skratt och livsglädje.”
INGELA ”PLING” FORSMAN
> ”Lasse, eller Lars-Eric Gustaf som jag brukar säga, är en i grunden väldigt glad och mycket energisk person. Som låtskapare tycker jag att han är helt fantastisk och låtarna är allra bäst när han själv sjunger dem faktiskt. Han är jättebra på catchy låtar, men personligen gillar jag balladerna bäst.”
”Det är väldigt kul att arbeta med Lasse, jag tror inte jag känner en mer entusiastisk person! Han kan nästan få vem som helst att göra vad som helst. Han är mycket professionell ochhar en stor portion humor. Dessutom sjunger vi i samma tonart, vilket har underlättat samarbetet eftersom jag sjunger när jag skriver text till hans demos.”
Källa: Boken ”En hel massa Lasse” och GP.
