Det är ett gammalt och beklagansvärt faktum att litteraturhistorieskrivningen när det kommer till kvinnliga författare gärna fokuserar på biografin snarare än själva texterna. Victoria Benedictssons självmord är mer berömt än någon av hennes texter och Moa Martinson framställs i mycket högre grad som gift med Harry än han med henne. Men när Larssons och Adas teater nu i föreställningen Sonja-land: Ja tack! närmar sig Sonja Åkessons liv och dikt ligger tonvikten inte på det förra utan på det senare.
Så blir alltså Åkessons biografi rätt raskt avklarad: uppväxten på Gotland där hon förvärvsarbetar från 13 års ålder, flytten till Stockholm, giftermål, skilsmässor och fem barn. Och när publiken sedan välkomnas till Sonja-land är det just Åkessons poetiska värld som åsyftas. Tillsammans med en cello framför Fia Adler Sandblad och Sanna Källman 14 av Åkessons dikter omväxlande i sång och tal. Det är titelns mjukt sorgesamma Ja tack och den mörkt ångestfyllda Aj aj aj aj. Självporträtt, Hjärtans fröjd och Fiskarhistoria bildar en komisk trio där Adler Sandblad ensam och med vild precision mimar Fru Fridelands utomäktenskapliga pardans. Och det ljudlösa skri som dikten Övningar mynnar ut i avlöses kvickt av den i sammanhanget ödesdigra frågan ”torr eller våtklippning?” ur den absurda dikten Frisering som handlar om en kvinna som blir kvarglömd under hårtorken.
På detta vis pendlar föreställningen hela tiden mellan svärtan och skrattet. Adler Sandblad och Källman har hittat exakt rätt tonläge för att göra Åkessons torra ironi rättvisa. Det är lika delar galghumoristiskt som genuint gripande. Texterna får liv och ja, blir i framförandet till och med bättre än på pappret. Nåväl, inte för att det nu behövs, Åkessons poesi håller än. Det är inte minst Ja tack! ett utmärkt bevis för.
