”Jag tror, när vi går igenom tiden, att allt det bästa, inte hänt än”.
Håkan Hellströms brutna stämma tränger väl sällan igenom så mycket och så djupt ner i själen som i ”Du är snart där” från 2010. Insvept i George Harrisonska gitarrsmekningar skriker Hellström på klassiskt bitterljuvt manér ut människans absoluta behov av hopp.
”Ljug för mig” ropar han när kören fortsätter mässa att det bästa finns framför oss.
Och ljug för mig skriker många av oss också, just nu, i kör till våra politiker. För trots att korten ligger på borden är det som att vi till varje pris värjer oss från en rad absoluta sanningar, eftersom de känns för hopplösa att ta till sig. Och, eftersom val ska vinnas, så gör de som folket ropar. I partiledardebatter står de och lovar att framtiden inte kommer vara smärtsam, att status quo kommer att gå att behålla. Som förra söndagen i SVT:s Agenda, då Sverige av en rad partiledare fick höra att världen kommer att fortsätta vara sig lik med hjälp av murar kring Europa, restriktiv flyktingpolitik och med snabbt byggd ny kärnkraft.
Det är svårt att klandra dem. Varför skulle någon rösta på en person som läste innantill från den krassa verkligheten? Att planeten rusar mot en klimatkollaps är vid det här laget en etablerad sanning absolut ingen vill dra konsekvenserna av eftersom det skulle innebära en faktiskt och omfattande omställning av hur vi lever våra liv, långt bortom nya kärnkraftverk. Det nu pågående Bensinupproret med arga bilister som ondgör sig över bensinpriser talar sitt tydliga språk till varje politiker som vill vinna val.
För att vara krass: det bästa har sannolikt redan hänt.
Och om det vore svårt att prata om, ta i så fall det faktum att Arbetsförmedlingen så sent som i mars i år konstaterade att Sverige skulle behöva en nettoinvandring, inte minst av arbetskraft, på 60.000 om året fram till 2030 för att fortsätta kunna försörja vår allt mer åldrande befolkning. Säg den politiker som är dödsföraktande nog att förklara för en allt mer invandringskritisk befolkning att landet kulturellt kommer att behöva förändras i grunden. Att en svensk identitet i framtiden inte kommer vara självklart förknippat med vithet eller kristendom – och att förändringen kommer ske snabbt. Inte för att det finns något egenvärde i ett mångkulturellt samhälle, men för att det måste vara så om inte vårt välfärdssamhälle ska gå mot stora ekonomiska problem.
Inte ens de i den välmående medelklass som tycker sig ha råd att oroa sig över världsproblemen verkar villiga att agera därefter, när det kommer till kritan. Sven Anders Johansson skriver klokt i Aftonbladet Kultur (4/5) om oviljan att ta sig an krassa materiella frågor för att istället jubla när Greta Thunberg, en skolstrejkande tonåring, reser runt Europa för att mottas av världsledare och mässa sitt symboliska hopp. Ändå, också i sommar går flygen mot sommarställena i Positano.
Men för att vara krass: det bästa har sannolikt redan hänt. Västvärlden har under efterkrigstiden frossat i (relativt sett) nationell och kulturell harmoni och överkonsumerat olja i vad som historiskt sett nog kommer betraktas som en tid av lycklig, men oansvarig dekadens. Det som behövs nu är politiker för framtiden. Såna som vågar berätta att den tiden, oavsett vad vi gör härnäst, är över. Som slutar lyssna på oss när vi ber dem ljuga.
