Mikaela Blomqvist: Vi måste värna om orden vi använder om varandra

Missbruket av språket förfular den värld vi måste försöka leva tillsammans i. Låter vi orden förlora sin betydelse återstår ingenting, mer än våld och misär, skriver Mikaela Blomqvist.

ANNONS

Tio år efter att ”Katharina Blums förlorade heder” (1974) gavs ut skrev Heinrich Böll ett efterord till boken. Där kommenterar han mottagandet och uttrycker besvikelse över att hans text inte lästes som en pamflett riktad mot den västtyska tabloidtidningen Bild-Zeitung, vilket han hade tänkt sig. I stället valde vissa människor att beskriva den som en ”terrorist-roman”.

Kanske, tänker jag när jag nu läser om boken efter många år, är den helt enkelt för bra för att bli betraktad som pamflett. Visst har den ett tydligt ärende, men Böll tycks hela tiden förlora sig i irrelevanta detaljer som undergräver hans egen text. Den enkla berättelsen om en god människa som blir offer för en sensationslysten press blir ganska snårig och komplex.

ANNONS

Inte minst för att historien utspelar sig under Kölnkarnevalen, då många av stadens invånare bär maskeradkostym och dricker stora mängder alkohol. Boken informerar om att årets trend är att vara utklädd till schejk. Katharina Blum är beslöjad som en beduinkvinna när hon i dess början och slut skjuter en journalist.

Därefter blir hon och diverse människor i hennes närhet ett fritt byte för journalisterna

Romanen (eller pamfletten?) har undertiteln ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”. Med sin berättelse argumenterar Böll för att Bild-Zeitungs skandalhunger och falska framställning av verkligheten utgör ett slags samhällsfara. Det är tidningen som, tillsammans med polisen, gör den strävsamma medborgaren Katharina till en mördare.

”En finare hemhjälp” kallar Böll henne i sitt efterord. Genom idogt arbete har hon lyckats bryta sig loss ur sitt olyckliga äktenskap och begränsande byliv och köpa sig en bostadsrätt i stan. På en fest hos sin gudmor förälskar hon sig i den misstänkte terroristen och bankrånaren Ludwig Götten. Hon tar med honom hem över natten. Sedan hjälper hon honom att fly.

Därefter blir hon och diverse människor i hennes närhet ett fritt byte för journalisterna. Detta eftersom hon anses vara en ”person ur samtidshistorien”. En särskilt försigkommen reporter lyckas genom en intervju ta livet av Katharinas svårt cancersjuka mor. Då har den gamla kvinnan redan beskyllts för att ha supit och bedrivit orgier i sakristian.

ANNONS
Den tyske författaren Heinrich Böll tilldelades Nobelpriset i litteratur 1972. Bild: TT

Nej, särskilt subtil är boken inte. Men den konsekventa kritik Böll riktar mot sin samtid och dess mentalitet utgör en litterär kvalitet i sig. Texten skrevs åren efter att den första generationen medlemmar ur Röda armé-fraktionen hade gripits. I den västtyska offentligheten var tonen hätsk och människor med vänstersympatier misstänkliggjordes, däribland Böll själv.

Till exempel ska hans sommarhus ha blivit omringad och genomsökt av polis. Per Svensson skriver om det i en essä från 2011 (utgiven på Lindelöws förlag, i en nyöversättning av boken signerad Karin Löfdahl). Där avråder han också från att läsa boken utanför dess mycket specifika kontext. Han har såklart en poäng. Och även om den som sagt är ”bra” är det långt ifrån Bölls bästa roman.

På nätet blir den till och med grövre än i boulevardpressen. Men logiken är densamma

Aktuell i Sverige och i dag är hur som helst attacken på de som via misstänkliggöranden och ett missbruk av språket förfular den värld vi måste försöka leva tillsammans i. På nätet blir den till och med grövre än i boulevardpressen. Men logiken är densamma. Säger någon till tidningen att Katharina är ”klok och sansad” trycks i stället att hon är ”iskall och beräknande”. Små glidningar som ändrar innebörden helt.

Böll kommenterar även detta i sitt efterord. Han menar att Bild-Zeitung (eller TIDNINGEN som den kallas i hans text) är så full av lögner att dessa till sist även får rena fakta att likna en lögn. Sanningen dras ned i smutsen: ”Om [TIDNINGEN] skulle skriva: ROSORNA BLOMMAR IGEN, skulle jag drabbas av tvivel, även om jag stod framför en blommande rosenbuske.”

ANNONS

”Katharina Blums förlorade heder” visat vikten av att vi som samhälle gemensamt värnar om vårt språk. Att författarna bör ta ledningen i ett sådant arbete och en sådan strävan är en självklarhet, även om var och en måste få göra det på sitt eget sätt. Förlorar orden sin betydelse återstår ingenting, mer än våld och misär.

Läs mer
ANNONS