Sverige är på väg huvudstupa in i militäralliansen Nato. Allt pekar på att Magdalena Andersson står inför Jens Stoltenberg med ansökan artigt i hand redan i slutet av maj. En process som i så fall kommer att ha skett med bekymrande lite debatt.
Det framstår som lite märkligt i vårt grälsjuka land, där allt från litteraturkritikens framtid till koranbränningar för upp varenda person med en mobiltelefon på barrikaderna.
Problemet, tror jag, är att de flesta i detta fall redan har accepterat faktumet. De stora partierna är överens. Finland pressar på. Allt är redan bestämt. Det skulle i vart fall förklara varför stora delar av den nuvarande Nato-kritiken (förutom Sovjet-vänliga åldersmän som lever kvar i kalla kriget) mer liknar pliktskyldiga artigheter i demokratins tjänst än något som på allvar kommer att ändra den utstakade kursen.
DN:s Björn Wiman tror knappast att han kommer att kunna stoppa det stundande medlemskapet när han i sina söndagskrönikor påminner om att det är dåligt med kärnvapenkrig och att det vore bättre om Tyskland slutade köpa gas. Men någon ska ju säga det. De svenska tecknarna bakom uppropet i Aftonbladet tror knappast heller att någon kommer tänka om av att de ritar bilder så man verkligen ska förstå att atombomber är dåliga. Men någon måste förstås göra lite satir inför det historiska beslutet.
De gör vad de kan utifrån förutsättningarna – men som existentiell nationell debatt betraktad är den inte mycket att hänga i granen. För det behövs en större, ödesmättad osäkerhet som helt enkelt inte går att få till när nästan hela Riksdagen redan verkar ha bestämt sig för att köra på utan att fråga befolkningen om råd.
Risken för rysk inblandning i ett sånt val är överväldigande. Men det räcker inte som argument.
Men det håller inte. Sverige är på väg att avsäga sig en alliansfrihet som präglat vårt lands identitet och roll i den globala politiken under generationer. En hörnsten i den svenska exceptionalismen som ställt oss utanför stormakternas spel under både andra världskriget och det efterföljande kalla kriget. Kanske är det rätt och riktigt att nu spola bort denna unika utanförposition. Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att det är ett beslut som är minst lika ödesmättat för oss som nation som EU-valet var 1994 – och verkligen viktigare än EMU-valet 2003. Det ändrar ju i grunden vad innebar att vara svensk i världen.
Ett sådant historiskt beslut måste av respekt både för de som byggt landet och för de som en gång ska ta över efter oss därför föregås av en mycket seriös diskussion på alla samhällsplan. Det handlar också om grundläggande respekt för den nuvarande väljarkåren. När Socialdemokraterna gick till val 2018 var de emot ett Nato-medlemskap. Nästan en tredjedel av landets befolkning röstade för den politiken – som nu ser ut att ändras.
Enda sättet att i detta läge få till ett demokratiskt samtal på allvar är en folkomröstning. Det måste helt enkelt genomföras.
Ja, det finns risker. Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt utsatt läge. Risken för rysk inblandning i ett sånt val är överväldigande. Men det räcker inte som argument. Det innebär bara att Sverige skulle inskränka sin demokrati just för att demokratin är hotad. Det, om något, vore att låta Putin vinna.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Ve den man som bara vill ta hand om sitt barn
LÄS MER:Det har SD och Putin gemensamt
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
