Det har hänt saker även i Mellobubblan de senaste veckorna. Förutsättningarna har ändrats inför finalen i Solna. Och då tänker jag inte bara på vem som antas ta hem schlagerbucklan.
I Scandinavium var det Anna Bergendahl som framstod som den överlägsna vinnaren. När hon gick upp på scen för att fira sin finalplats var det med en triumfatorisk energi inför den jublande publiken. Dotter och hennes "Bulletproof" slank liksom med av bara farten.
När sedan Hanna Ferm lyste starkast av alla i Malmö var känslan att vi hade fått en ny schlagerdiva efter Charlotte Perrelli och Loreen. Göteborgskan var den självklara utmanaren till Anna Bergendahl inför finalen i den väldiga men besynnerligt själlösa betongkolossen Friends arena.
Nu är vi alltså här. Och då visar det sig att Arvikas Johanna "Dotter" Jansson smitit upp till en, i alla fall för mig, oväntad tätposition inför avgörandet på lördagskvällen.
Luktade starkt av handsprit
Själv satte jag mig på tåget torsdag morgon. Tyst avdelning. Skulle någon nysa eller hosta skulle det förmodligen kännas som ett mindre jordskalv. Hela vagnen luktade starkt av handsprit och när tåget sköt fart, genom ett allt annat än fullt Sverige, plingade det i telefonen om att viruset nått Borås. Vi stannade till vid en tom perrong i Hallsberg samtidigt som kvinnan mitt emot plockade fram ett nyinköpt exemplar av Hanne Vibeke Holst pandemiroman "Som pesten".
Sedan, på pendeln ut till det som måste vara norra Europas mest ogästvänliga arenakomplex, tillika ett gigantiskt köpcentra, är det påfallande glest med folk. Corona-effekten syns i Stockholm, nog mer än i Göteborg. Gruset från en vinter som aldrig kom ligger kvar runt arenan. Luften är rå. Glamouren känns mycket avlägsen. Men därinne pågår trots allt den svenska vinterns enda konstant: Melodifestivalen.
Ingen traditionell vinnare
En bredbent Johanna "Dotter" Jansson sjunger sin "Bulletproof" och reflekterar vassa röda ljusstrålar med sin glammiga kombination av discodrottning och insatsstyrka. Hon utstrålar kraft, lugn och självförtroende. Med all rätt. Sättet som Dotter omformulerat sig själv från försiktig indieartist till dundrade Mello-stjärna är lika unikt som imponerande. Och då finns ändå en del av det där aviga kvar i sättet hon sjunger, framförallt i verserna.
Dotter är inte en traditionell Melodifestival-vinnare. De brukar normalt sett kunna sorteras in på en betydligt snävare skala av trevlig och trivsam mjäkighet som kan uppskattas av alla men älskas av ett fåtal. Dotter, i den form hon tycks vara just nu, river upp starkare känslor än så och därför är det glädjande om hon faktiskt vinner.
Men om hon verkligen kan fira vet ingen. Eurovision-organisationen håller liksom alla andra stora arrangörer och organisationer just nu ett mer eller mindre ständigt pågående krismöte. Det går inte att med säkerhet säga om det blir en final i Rotterdam i maj. Kanske tvingas man skjuta upp den. Eller blir det så att alla artisterna får karantänsjunga från en tv-studio på hemmaplan? Mindre festligt, men inte omöjligt.
