Det är alltid tråkigt när folk dör, men vissa frånfällen är mer förväntade än andra. Ingen tappade kaffekoppen av förvåning när Chuck Berry gick bort vid en ålder av 90 år. Taylor Hawkins, däremot, blev bara 50 år och dog under en pågående turné, bara timmar innan han skulle stå på scen.
Jag är inget stort fan av Foo Fighters musik. Mina fördomar om dem som en orkester för killar som gillar bärs, brudar och grillat kött (i den ordningen) har flera gånger bekräftats. De har gjort en handfull genuint bra låtar, men desto fler som mest känns… meh.
Men genom min sambo har jag tvingats konsumera en hel del av bandets musik, både genom skivor, dokumentärer, Youtube-klipp och nu senast långfilmen ”Studio 666” (2022). Och till viss förvåning har jag lärt mig att tycka om Foo Fighters. Inte för deras musik, men för deras inställning till rockbranschen, och stundtals okonventionella sätt att vara ett band.
Taylor Hawkins var alltså med om att göra rocken lite mindre tråkig, lite mindre stelbent och tuff.
Vad jag har lärt mig är att Foo Fighters nästan mer än ett rockband är ett gäng sköna killar som gillar att ha kul ihop. Istället för att hamna i en inspelning-skiva-turné-loop släpper de en discoskiva under namnet Dee Gees eller gör en skräckrockkomedi om det nya ackordet L-dur. Eller som när det ryktades att bandet skulle splittras och de svarade med en mockumentär där Dave Grohl berättade att han lämnar bandet för en elektronisk solokarriär.
Taylor Hawkins var alltså med om att göra rocken lite mindre tråkig, lite mindre stelbent och tuff. Foo Fighters är kanske grabbigare än ett lumpargäng från Kungälv, men de har en självdistans och glimt i ögat som är värd all respekt.
Men det har inte alltid varit tjo och tjim och trams och flams inom Foo Fighters. I dokumentären ”Back and forth” (2011) skildras till exempel hur Dave Grohl på skivan ”The colour and the shape” (1997) gör om alla trumspår bakom dåvarande trummisen William Goldsmiths rygg, eftersom han ”kan bättre själv”.
När Goldsmith fick veta detta lämnade han bandet och en tid senare hittade man Taylor Hawkins, en kopia av Dave Grohl sånär som på hårfärgen. Trumslagaren med rockhistoriens största och vackraste leende kunde inte bara skämta som Dave Grohl utan också spela trummor som honom. Det var en match made in heaven, som vore de tvillingar som separerats vid födseln.
Nu är jag som sagt inte Foo Fighters största fan, men så mycket har jag förstått att bandet blev komplett i och med Taylor Hawkins. Inte bara enligt Dave Grohl, utan också enligt fansen och de andra medlemmarna.
Nu har Dave Grohl fått en anledning att spela trummor igen, för den enda som kunde göra det lika bra som han finns inte längre, och det är outsägligt sorgligt.
LÄS MER:Foo Fighters trummis Taylor Hawkins är död
LÄS MER:Foo Fighters släpper discoskiva
LÄS MER:Dave Grohl i ny tv-serie - med sin mamma
Anmäl dig till GP Kulturs nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
