Mina vänner skickar en bild på deras nyfödda barn. Jag känner hur tårarna trycker sig ut medan jag letar efter ett svar som lever upp till den högtidliga nyheten. Resultatet blir inget vidare; vissa reaktioner är svåra att översätta i text.
Men snart börjar en ångest gnaga i bakhuvudet, ungefär samtidigt som sommarens varmaste dag gör sitt aggressiva inträde och min nyinköpta golvfläkt tycks vara det enda som står mellan mig och galenskapen. Under dessa nätter får tanken på att skaffa barn mig att bli livrädd. Det känns som en kontrollförlust på steroider; hur kommer världen att se ut när mina barn, om jag får några, blivit gamla? Kommer de att lida av det förändrade klimatet, och kommer de att klandra mig för att jag satte dem till världen?
Ångesten mildras inte direkt under läsningen av Louise Erdrich roman “Future home of the living god” (2017), där berättarjaget blir gravid samtidigt som hon förbereder sig inför slutet av världen som hon känner den. Klimatkrisen är underförstådd: 32 grader i augusti är en “onormalt sval dag i Minnesota”, vintern är inte längre vit och en ny bakterie från permafrosten tros ligga bakom en evolutionär kris där dagarna för den mänskliga arten är räknade. Det är en kuslig läsning, till stor del bestående av berättarjagets monolog till barnet i magen som kommer att möta en okänd värld, om någon alls.
Boken föranleder en av vår tids mest skrämmande, och samtidigt mest adekvata frågor. I en framtid där vi tvingas förhålla oss allt mer till värmeböljor, naturkatastrofer, stigande havsnivåer, skogsbränder och vattenbrist, vilka alla ingår i prognosen för vår allt varmare planet, kan det då anses moraliskt försvarbart att sätta ett barn till världen?
Det känns som en kontrollförlust på steroider; hur kommer världen att se ut när mina barn, om jag får några, blivit gamla?
År 2006 skrev den sydafrikanske filosofen David Benatar boken “Better never to have been – The harm of coming to existence”, i vilken han drev den anti-natalistiska tesen att det alltid moraliskt fel att skaffa barn, eftersom det mänskliga livet ofrånkomligen innebär lidande. Han motiverar sin tes genom att hävda en asymmetri av njutning och smärta (smärta är värre än lycka är bra), och menar att mänsklig reproduktion nästan alltid drivs av egoistiska motiv.
Boken skrevs utan tydliga referenser till den globala uppvärmningen, och får därför en annan genklang när den läses i dag. Författarens rätt radikala resonemang har därtill fått en annan typ av spridning sedan den publicerades. I en amerikansk undersökning svarade en tredjedel av de tillfrågade, mellan 20 och 45 år gamla, att de antingen planerar att inte skaffa barn, eller färre barn än vad annars hade gjort, som en följd av klimatkrisen. Motsvarande undersökningar i Australien gav samma resultat.
Och här blir splittringen i vår tid som allra tydligast. Medan vissa låter klimathotet vara vägledande i ett av deras, låt oss anta, viktigaste beslut i livet, finns det andra som fortfarande inte erkänner dess existens, som fortsätter leva ut sin hedonism som om artdöden, skogsbränder och värmeböljor tillhör ett parallellt universum.
Än är vi dock många som inte är beredda att kalla det moraliskt oförsvarbart att skaffa barn, och det är måhända av rent egoistiska skäl. Men att låtsas som att det regnar på bekostnad av vår gemensamma planet kan bara kallas en sak: ett moraliskt haveri.
LÄS MER:Varför röstar inte generation Greta på Miljöpartiet?
LÄS MER:Jag har knappt sett världen, men står inte ut med tanken på att flyga
LÄS MER:Recension: ”Hetta" av Izabella Rosengren
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
