Att Svenska Dagbladets Ola Wong och DN:s Viktor Barth-Kron gick till nättidskriften Kvartal slog ner som en grabbnäve grus i Mediesverige. För Kvartal har under sin korta existens sen starten 2016 lyckats bygga upp en smula kontroversiellt rykte, trots att deras huvudsakliga produktion består av långa, snäva essäer av välkammade akademiker. De anses av många vara ett tecken på den nykonservativa vågens landvinningar online.
Den som dragit mest långtgående slutsatser av detta är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. ”Den konservativa borgerligheten börjar smida sig en allt större krans av journalister och intellektuella” menar hon och fortsätter med att konstatera att ”vänstern är fullständigt renons på ambitiös idékritik” och efterlyser en arena för ”socialistisk kulturkamp”.
En begriplig ryggmärgsreaktion, men inte den rimligaste. Resonemanget påminner om tiden då satirsajten ”Alliansfritt Sverige” under Alliansen år vid makten satte griller i skallen på en samlad borgerlighet. Här satt ett fåtal unga vänsterskämtare och fick hela internet att skratta åt den första borgerliga regeringen sedan Hedenhös. Det skulle ju vara deras tid nu? Det behövs en arena för borgerlig satir, var slutsatsen, och snabbt rullades motsatsningar som ”Rödgrön röra” ut. Som självklart föll pladask.
Sverige behöver inte fler nykonservativa trollmagasin men inte heller något nytt safe space för spröda vänstertänkare.
På samma sätt är det ett feltänk att tro att den åsiktsbildning som har flest snäva, smala kulturmagasin och lyckas fresta över flest namnkunniga personer till sitt ”lag” kommer att ”vinna”. Det är ett instängt sätt att se på hur en politisk diskurs produceras.
Då tänker Kvartal längre, åtminstone i sitt utgångsläge: ”Kvartal har ingen värdegrund eller ideologisk riktning – annan än att vuxna människor både har rätten och plikten att diskutera sin samtids frågor utan försök till uppfostran".
Sedan har det blivit si och så med resultatet. Inte konstigt. Vad man säger är en sak, vad man gör en annan. Med Timbro-kopplade Thomas Gür som grundare av stiftelsen som finansierar verksamheten och borgerligt profilerade Paulina Neuding som chefredaktör (fram tills nyligen) är det inte förvånande att resultatet varit mer likt ett lite trolligare nummer av den ärkeborgerlig tidskriften Axess än en John Stuart Millsk åsiktsutopi. Om nya chefredaktören Jörgen Huitfeldt kommer leda till förändring återstår att se.
Men tanken är som sagt god – oavsett vilken ideologi man råkar ha landat i. Det Sverige behöver är inte fler nykonservativa trollmagasin men inte heller något nytt safe space för spröda vänstertänkare som är för räddhågsna för att få sina idéer granskade av fler än ja-sägare. Det Sverige behöver är det Kvartal föresätter sig men inte lyckats med: magasin, kultursidor och personer som med den intellektuella hederligheten i behåll vill både publicera, skriva och läsa om vår tids utmaningar – men också vara beredd på att få mothugg från folk som inte alls håller med.
Kanske skulle det rentav vara något som inte skulle behöva klara sig på donationer från välgörare för att överleva.
