Röda mattan rullades ut på Drottninggatan framför anrika biograf Skandia. Uppklädda gäster anlände till galan för att se öppningsfilmen: Yorgos Lanthimos Venedigprisade storfilm ”Poor things”. En visuellt bombastisk skröna om en ostyrbar kvinnas vilda uppvaknande på alla plan från sex till litteratur, med Emma Stone och Willem Dafoe i huvudrollerna.
Den som följt den grekiska regissören, som 2009 slog igenom med nattsvarta satiren ”Dogtooth”, kommer att känna igen den skruvade stilen och det råder inget tvivel om att ”Poor things” är en av höjdpunkterna filmåret 2023.
Annars präglas just detta filmår mindre av Guldpalmsvinnare och mer av kris: alarmerande få vill se svensk film på bio, tv-bolag drar ner på både personal och dramaproduktion. Regeringen tillsätter en utredning för att se över hela filmområdet – inte minst finansieringen. Filminstitutet, som har i uppdrag att fördela det statliga filmstödet, står utan vd sedan Anette Novak hastigt sagts upp.
Biokedjan Filmstaden planerar också att vid årsskiftet överge Stockholms mest klassiska biograf: Skandia. Inte bara navet för Stockholms filmfestival utan älskad av cineaster från hela landet.
Skandiabiografen är ett praktexempel på nordisk klassicism, och dåtidens stjärnarkitekt Gunnar Asplund designade inredningen. Men vad hjälper det?
När bion invigdes för hundra år sedan, i september 1923, var det i en annan tid: den svenska filmens guldålder. Samma vår hade Greta Garbo debuterat på Dramaten, och 1924 charmade hon biopubliken i Mauritz Stillers klassiker ”Gösta Berlings saga”. Såväl Stiller som Victor Sjöström blev världsnamn och rekryterades till Hollywood – dit de tog med sig sitt unga stjärnskott.
Skandiabiografen är ett praktexempel på nordisk klassicism, och dåtidens stjärnarkitekt Gunnar Asplund designade inredningen. Men vad hjälper det? I Göteborg har många anrika singelbiografer lagts ner, trots högljudda protester. Bland dem Palladium vid Kungsportsplatsen, Sveriges första citybiograf från 1919, som nu istället rymmer en klädkedja.
Danska Lone Sherfig gästar festivalen i Stockholm med sitt nya drama ”Filmberätterskan”, en hyllning till filmupplevelsen och styrkan i gemenskapen. Hon sällar sig till raden regissörer som vill fånga och gestalta film- och biografmagin – kanske innan det är försent?
”Cinema paradiso” blev en klassiker på 1980-talet, liksom ”Fanny och Alexander” där Ingmar Bergman iscensätter sin barndoms fascination för Laterna magica. I fjol kom Sam Mendes nostalgiska ”Empire of light” och i år sammanfattas filmhistorien – med tillhörande förkärlek för manipulation – i dokumentären ”And the king said, what a fantastic machine”.
Festivalens hederspristagare, 87-årige brittiske filmveteranen Ken Loach, är aktuell med ”The old oak” – berättelsen om en skamfilad och nedläggningshotad gammal pub (som såklart lika gärna hade kunnat vara en biograf).
All denna nostalgi gör mig dock en smula orolig. Håller biografupplevelsen rent av på att bli museal? Utan plats i våra vardagsliv tvingas den snart att flytta in enbart i våra minnen och i filmens värld.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Pia Lundberg blir ny konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival
LÄS MER:Recension: ”The marsh king’s daughter” i regi av Neil Burger
LÄS MER:Recension: ”Killers of the flower moon” i regi av Martin Scorsese
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
