Har ni tänkt på att många artister inte ger ut skivor eller åker ut på turné så mycket som de släpper självbiografier om sina trassliga uppväxter? Har ni tänkt på att inte ens den mest meningslösa dussinlåten i Melodifestivalen presenteras utan en gripande historia till? Den handlar minsann om ett viktigt ämne, eller en svår tid i artistens liv, eller någon släkting som inte finns med oss längre.
LÄS MER:Alla borde inte få flyga
Jamen det är ju klart att man inte kan tycka att låten är själlöst skval om den handlar om någons snälla gamla mormor. Det kallas för storytelling och det är ett av alla de små trollkonster vi i mediebranschen använder för att få er att, som det heter, “engagera” er.
Några exempel: med jämna mellanrum kan man läsa på löpsedlarna att Molly Sandén är tillbaka och dels har en ny stil, dels pratar ut om den svåra tiden. Kan ni nynna en enda låt med Molly Sandén? Inte jag heller men jag kan allt om hennes privatliv.
Tänker du söka in till Idol? Förutom att se till att du kan sjunga hyfsat och är om inte snygg, så iallafall karismatisk, så måste du ha en intressant historia i bagaget. Någonting du kan prata om till sorgsen filmmusik i inslag mellan varven. Producenterna kommer titta på dig, lyssna på dig och framförallt leta fram allt det går att berätta en historia kring. Så om du har en sjuk släkting eller, ännu bättre, ett handikappat barn skulle det vara bra om du rotade fram dem nu.
Själva artisteriet räcker inte längre. Detta vet ingen bättre än artisterna själva. Det är därför de mer än gärna sitter och lipar i Så mycket bättre.
LÄS MER:Gud förbjude att jag någonsin blir bäst
Så fungerar storytelling.
Det är ett genialiskt sätt att få folk att känna sig som mer än bara konsumenter. I en tid när ingen köper skivor längre kan vi iallafall förmås att köpa artisternas liv. Och en liten bonus är ju att de blir immuna mot kritik. Hur kan du såga min nya skiva när jag var mobbad som liten?
I Hollywood på 40-talet hade filmstudiorna hela avdelningar som såg till att inget ofördelaktigt kom ut om deras stjärnor. Manliga homosexuella filmstjärnor försågs med “festmöer”. Missbruk tystades ner och slätades över. Folks tystnad köptes. Ibland med pengar, ibland med våld. Nu är precis tvärtom. Ju mer personliga detaljer som kan komma ut desto bättre.
LÄS MER:Bara kända människor borde få twittra
Jag anar dock ett problem på storytellinghorisonten. Man kan få folk att gå på en sak en gång, ja till och med hundratals gånger. Men till slut ramlar poletten ner även hos världens mest naive och lättlurade person. Historien vi förväntas svälja kan vara, på riktigt, hur gripande som helst. Men nån gång kommer vi tröttna och inte gå på den lätta längre.
Så vad kommer alla världens PR-konsulter slå till med när det inte går att komma dragande med döda släktingar eller psykisk ohälsa längre? Jag tror att det kommer balla ur fullständigt. Turnéer kommer säljas in genom att folkkära artister går ut med att de är djurplågare. Idoldeltagare kommer förtroligt berätta hur de spöade upp sina småsyskon. Krogshower kommer handla om strypsex och djävulsdyrkan.
Det sista, skälvande storytellingrycket kommer bli spektakulärt.
