För drygt fyra sekel sedan ställde sig Gustaf II Adolf bredbent uppe på Otterhällan: Här ska staden byggas!
För drygt fyra veckor sedan ställde sig två tjänstemän bredbent framför en bild av Otterhällan: Här ska nästan ingenting byggas!
Hur var det nu Lennart Hellsing rimmade? Där bilar betar på ängen och båtar seglar i sängen, där kurvor är raka och framåt är tillbaka… Så ter sig dagens Göteborg. En stad som i sin arkitekturpolicy säger sig vilja vara en ”modig förebild”, som propagerar för förtätning, för en blandning av stort och litet och nytt och gammalt, för en variation av butiker och bostäder, men som klubbar igenom förvuxna kontorsklossar med slutna bottenvåningar intill breddade motorleder så att du kan vr-o-o-o-o-o-ma till och från ditt renodlade bostadsområde.
Hur var det nu Lennart Hellsing rimmade? Där bilar betar på ängen och båtar seglar i sängen, där kurvor är raka och framåt är tillbaka… Så ter sig dagens Göteborg.
LÄS MER:Beskedet: Skeppsbrons byggstart dröjer
LÄS MER:Recension: Gårda vesta av White arkitekter
Det mest segdragna haveriet är förstås Skeppsbron. Det var det projektet som tjänstemännen var satta att försvara för en dryg månad sedan, Fredrik Kogerfelt och Lina Gudmundsson på Älvstranden utveckling. Skeppsbron, vid Otterhällans fot, som ju är ett skeppsbrott i slowmotion, en politisk sandlåda som diskuterats i Stadshuset i över 20 år, ända sedan Götatunneln började grävas. Att hålla ordning på alla arkitektkontor som ritat på den väldiga kajen är omöjligt, liksom alla göteborgare som snällt engagerat sig i de många medborgardialoger som staden bjudit in till. Ett backanaliskt slöseri med skattemedel och goodwill.
”Men nu, nu blir det byggstart om två år,” meddelade byråkraterna. ”Allt ska stå färdigt 2030. Det ska bli så spännande!” Och visst, bara tanken gör en ju själaglad, att detta guldläge äntligen ska återbefolkas, att göteborgarna slutligen ska få sin efterlängtade vattenkontakt, njuta saltstänk och fiskmåsskrik bara ett par hundra meter från Kungsgatan. Så själaglad att man är beredd att acceptera nästan vad som helst.
Utom den här fuktiga formfranskan:
• Runt 450 bostäder. I Göteborgs mest attraktiva läge. Där överlägset flest göteborgare vill bo. Där minst fem gånger så många lägenheter hade kunnat få plats.
• Sju till åtta våningar låga hus. Alla utförda i knyppeltråd och volang och spets i ”klassisk stil”, enligt ett populistiskt politiskt påbud, i ett område där det annars alltid byggts djärvt och samtida; 17 våningar höga Otterhall-skrapan, alggrön och mareldsskimrande, stod klar året innan Chrysler Building i New York (1929).
• På en kaj som förväntas mäta minst 40 meter från fasad till kajkant. Att jämföra med Västra hamnen i Malmö, ett av de senaste decenniernas mest populära stråk, där kajen inte ens är hälften så bred – och gärna hade fått vara lite smalare ändå, för att skapa en ännu mer inbjudande atmosfär (det finns en anledning till varför vi trängs i köket på festen).
• En exploatering så låg att kommunen dessutom antas gå med närmare en miljard i förlust.
Där de flintskalliga har lockar, där pojkar niger och flickor bockar…
För drygt fyra sekel sedan började stadsplanerarna bakom New Amsterdam och Batavia (i dag New York och Jakarta) skissa på en av världens mest moderna befästa städer, Giötheborg.
För drygt fyra veckor sedan befästes Göteborgs position som obestridlig bakåtsträvare.
LÄS MER:Så ska Backaplan bli en del av Göteborgs innerstad
LÄS MER:Nytt höghuskvarter ska rädda prestigeprojektet Skeppsbron
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
