Sanna Samuelsson: Självmord är inget ”fritt val”

Några dagar efter att Tim "Avicii" Bergling tog sitt liv 2018 kommenterade hans nära familj dödsfallet. Det där mycket sorgliga brevet fastnade hos mig. Det var så förstående. ”Nu orkade han inte längre. Han ville få frid”(Expressen, 24/4/18).

Jag kom att tänka på det apropå ”Tim”, den nya Avicii-biografin av Måns Mosesson som kommer i dagarna. Jag upplever, som själv kommer från en familj som drabbats av självmord – i plural – att den där förståelsen kan beskrivas som kännetecknande för en ny och farlig syn på självmord.

Jag har sett Facebook-diskussioner om vad den ”korrekta” terminologin är för självmord. ”Personer som begått suicid”, hävdar vissa. ”Människor som valt att avsluta sitt liv”. Som om orden eller begreppen skulle spela något slags roll. Som om ett liv ens kan ”avslutas”. Som om ett respektfullt bemötande av individer som tagit sitt liv skulle vara det viktigaste. Som om de är en särskild grupp med rättigheter som ska upprätthållas.

Använd i stället det värsta begreppet, vill jag skrika, som kan få människor på andra tankar. Självmord smittar. Fler än bara den självmördande påverkas. Om du tar ditt liv ökar risken att någon i din absoluta närhet också kommer att göra det. Det hände i min familj, det kan hända i din.

Suicid leder inte till ”frid”. Smärtan försvinner inte. Tvärtom, den multipliceras och fördelas på samtliga familjemedlemmar, vänner och kollegor. Alla de som hela sitt liv kommer gå runt med frågor som ”Varför gjorde jag inget” eller ”Jag borde ha sagt något”. Jag var liten när dessa förluster ägde rum men sorgen försvinner inte med tiden. Den slår rot i oss, och blommar ut i en stor skräck över att det ska ske igen.

Suicid leder inte till ”frid”. Smärtan försvinner inte. Tvärtom, den multipliceras och fördelas på samtliga familjemedlemmar, vänner och kollegor.

LÄS MER:Jag önskar att du var här nu

När SvD publicerade brevväxlingen mellan Stina Oscarson och ledarskribenten Maria Ludvigsson gick mina tankar till Oscarsons anhöriga, som av rädsla för hennes liv hade fått henne tvångsinlagd (24/10). Hur hade det sett ut i min familj om vi hade förstått och kunnat göra samma sak? Det hade varit ett annat liv.

Det känns okänsligt att svara på innehållet i Oscarsons text. Publiceringen är tveksam liksom Ludvigssons svar, eftersom det ingår i sjukdomsbilden av grava ätstörningar att vilja argumentera för att ens beteende är moraliskt rätt, som Josefin de Gregorio påpekade i sitt svar i samma tidning (25/10). Liksom det ingår i sjukdomsbilden för den som är suicidal att dölja sina planer.

Självmord måste diskuteras öppet, och avstigmatiseringen är viktig eftersom det kan öppna upp för människor med självmordstankar att söka hjälp. Men det är inte samma sak som att vi ska respektera deras ”val”, ”beslut”, sjukdom eller beteende.

Den grönländska författaren Niviaq Korneliussen mottog nyligen Nordiska rådets litteraturpris för sin bok ”Blomsterdalen” som handlar om självmord. Grönland har nämligen de högsta suicidtalen i världen. Hon inledde sitt tal med: ”Jag försökte skriva ett tal till ledarna för mitt land, men det är ju som att tala till en mur, och det är jag färdig med.”

Korneliussen kritiserar politikerna som hon anser accepterar utvecklingen trots att dessa självmord, många bland unga, är onödiga dödsfall som kan förhindras. Samma sak gäller även här, när psykvården slimmas och skärs ner i skuggan av de ständiga skattesänkningarna.

Men ansvaret ligger också hos oss, att inte acceptera narrativet om att de som tar sina liv är ensamma och isolerade i världen – att de kan välja bort livet och att vi ska acceptera det. Man kan inte välja bort andra människor. Vi som blir lämnade kvar måste leva vidare med skulden – och sorgen finns kvar i generationer.

TEXT

Sanna Samuelsson

kultur@gp.se