Till sist slocknade alltså den där elden som Shane MacGowan uppenbarligen bar inom sig. Det måste ju ha varit en helt unik svetslåga som krävdes för att hålla honom uppe trots att han misshandlat sig själv så hårt och så länge.
Samma låga som brann när Shane MacGowan lyckades fokusera blick och penna och skrev folkrockpoesi som tog en tätplats i såväl den irländska berättartraditionen som i populärmusikhistorien.
”Fairytale of New York” har alla hört. ”A pair of brown eyes”, ”The broad majestic shannon”, ”A rainy night in Soho” är alla lika blödigt romantiska men har samtidigt en kompromisslös sturskhet som gör att de träffar så oerhört hårt.
Sedan kunde han förstås också göra såväl rumlande, ramlande irländska drinkarsånger likt ”Streams of whiskey” och knyta an till landets mustiga mytologi som i ”The Sick-Bed of Cú Chulainn”. Han var en fantastisk låtskrivare och en ännu större textförfattare, när han lyckades styra sin energi, och en otrolig sångare och frontfigur.
I dag hade Shane förmodligen tidigt fått en diagnos och därmed förhoppningsvis adekvat hjälp. Nu nattades det riviga och oroliga barnet med Guinness redan som sexåring.
Shane MacGowan föddes i engelsk exil av irländska föräldrar, Therese och Maurice. Rakt in i en ett livslångt mellanförskap. Föräldrarna kunde inte förlika sig med London och lät Shane tillbringa sommarloven hos släktingar i Tipperary. Unge Shane antog en outsiderroll som skulle komma att inte bara forma honom och hans självbild utan också blåsa upp till en inre och yttre strid som skulle pågå livet ut.
I dag hade Shane förmodligen tidigt fått en diagnos och därmed förhoppningsvis adekvat hjälp. Nu nattades det riviga och oroliga barnet med Guinness redan som sexåring. Bara några år senare gick han på en daglig dos valium. När han var sexton checkade MacGowan in på sitt första behandlingshem, eller mentalsjukhus, som han själv beskrivit det.
Skolan blev han utslängd från. Varpå pappan skällde ut ”skitstöveln till rektorn”. I dokumentären ”If I should fall from grace with god” från 2000 konstaterar MacGowan att han ”varit kliniskt galen” hela sitt liv.
Det fanns ofta ett plågsamt romantiserande kring Shane MacGowans raglande balansakt intill avgrunden.
När Shane MacGowan blev en del av den tidiga punkscenen i London var han redan långt inne i sitt missbruk av alkohol, droger och läkemedel. Tänderna föll ur munnen på honom vilket inte bara gav ett säreget utseende utan nog också bidrog till det typiska väsande, fräsande skrattet. 2016 gjordes det reality-tv om att MacGowan skulle få helt nya tänder med den talande titeln ”Everest of dentistry”.
Jag vill tipsa om ”The Dark stuff” med ett urval av rockjournalisten Nick Kents texter Till och med han som på nära håll sett det mesta av musikbranschens smutsigaste och trasigaste sidor antar en stram och direkt uppfostrande ton i sitt möte med Shane MacGowan.
Nick Kent åker med under The Pogues turné och gör fruktlösa försök att intervjua sångaren där han ligger längst bak i bussen. Full, stenad, sjuk och våldsamt paranoid.
Hans bandkamrater har en jargong där de hånar Shane MacGowan inför alla som råkar vara i närheten. Kanske en strategi för att alls orka med eländet. De konstaterar lakoniskt att Shane MacGowan ända sedan bandet startade tippats ha max sex månader kvar att leva.
Det fanns ofta ett plågsamt romantiserande kring Shane MacGowans raglande balansakt intill avgrunden. Idén om den irländske barden i kombination med den vildsinte punkaren och den briljante men redlöst berusade poeten blev självuppfyllande, destruktiv och giftig. När MacGowan skulle upp på scen fanns det en större förväntan om att få se en slags dryckesbroder ställa till med cirkus än att uppleva en sångare som tog sig an en spelning. Det var så många som lät honom hållas, så många som var medberoende.
Jag såg det där hända flera gånger. En klubbkväll i London där publikens fylla var enorm och golvet täckt av krossat glas och utspillt öl. Det första Shane MacGowan gjorde var att hälla ut sin gin och tonic över bröstet på en kvinnlig violinist. Man såg på henne att det inte var första gången. Han låg en bra bit efter musiken de första låtarna. Innan han på någon märkligt vis segade sig ikapp bandet.
En annan gång, ganska många år tidigare, var jag i London med idén att fånga in Shane för en intervju. Det hade sagts mig att han brukade hänga på irländska puben och konsertscenen Filthy McNasty’s i närheten av Angel station. Vi trålade runt där några dagar utan framgång. Det blev ändå ett uppslag med rubriken ”På jakt efter Shane MacGowan” vilket nog sade något om såväl myten som människan MacGowan.
Filthy McNasty’s stängde senare och ersattes av en fine dining-pub.
Jag såg honom tack och lov glimra också. På Mejeriet i Lund med förhållandevis fyrkantiga bandet The Popes.
När The Pogues gästade Way Out West 2007 fick man släpa upp MacGowan på scenen. Där satt han sedan, i princip oförmögen att delta i konserten. En sorglig syn och ett fruktansvärt slöseri med mänsklig värdighet och konstnärlig talang.
Jag såg honom tack och lov glimra också. På Mejeriet i Lund med förhållandevis fyrkantiga bandet The Popes.
På senare år var Shane MacGowan i princip bunden vid hemmet. Han åkte in och ut på sjukhus och led av sjukdomen Rasmussens encefalit, en slags inflammation i hjärnan som gör att motoriska och kognitiva funktioner successivt blir nedsatta. Via hustrun Victoria May Clarkes sociala konton har man kunnat följa hur stjärnor, kollegor och vänner hälsat på för att visa sin vördnad.
Det var länge sedan Shane MacGowan kunde sjunga. Talet svek honom också. In i det sista fanns det typiska ”kkkcccchhhhhzzzssss….”-skrattet kvar.
På juldagen skulle Shane MacGowan ha fyllt 66 år. Till sist fick han ändå komma hem för att dö. Förhoppningsvis hittade han äntligen ett lugn där på slutet.
Då när allt buller och bråk och oro är borta och bara kärleken återstår.
LÄS MER:Shane MacGowan död – Poguessångaren blev 65 år
LÄS MER:Rockstjärnans fru delar uppdatering från sjukhuset
LÄS MER:Recension: Hästpojken, Pustervik, fredag
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
