Hamlet på Uppsala stadsteater med Jacob Hultcrantz Hansson i rollen som den danske prinsen.
Hamlet på Uppsala stadsteater med Jacob Hultcrantz Hansson i rollen som den danske prinsen. Bild: Lars Pehrson / SvD / TT

Mikaela Blomqvist: Så får klassikerna nytt liv på teaterscenen

Traditionstungt och texttroget eller fritt och nyskapande? Fallgroparna är många för den som vill sätta upp en klassiker på teaterscenen. Det konstaterar GP:s Mikaela Blomqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Hur bör klassikerna spelas? Frågan är förstås omöjlig att besvara. Varje teaterföreställning måste finna sin egen logik. Enklare är då att tala om hur de inte bör spelas och här går det att finna två tendenser i den samtida teatern. Å ena sidan har vi helt oreflekterade uppsättningar, där klassikerna spelas just som klassiker, döda texter som vi håller fast vid av tradition. De kända replikerna upprepas pliktskyldigt, kostymen efterliknar de kläder som bars i den tid då pjäsen hade premiär och scenografin är anonym. Inget läggs till eller dras ifrån. Det är oändligt tråkigt.

Å andra sidan har vi uppsättningar som förhåller sig helt fritt till den text de ska gestalta. De lånar saker från den på ett ytligt plan, som dess berättelse och dess persongalleri. Textens verkliga frågor lämnas däremot därhän. I stället dränks allt i en stökig estetik. Det är filmkameror och skärmar, videoprojektioner och hög musik, långdragna sång- och dansnummer, musiker på scen och bisarra utstyrslar. Naturligtvis behöver inget av detta var fel i sig, men ofta tycks alla dessa grepp vara ett sätt för regissören att dölja att han inte vet vad han ska ta sig till. Och liksom med den anonymt texttrogna föreställningen infinner sig strax en stor leda hos publiken.

ANNONS

Naturligtvis behöver inget av detta var fel i sig, men ofta tycks alla dessa grepp vara ett sätt för regissören att dölja att han inte vet vad han ska ta sig till.

I Stig Larssons roman ”Nyår” beskrivs en fiktiv uppsättning av ”Fröken Julie” som jag gärna hade velat se i verkligheten. Huvudrollen Jean har gjorts 17 år äldre än i August Strindbergs original. Till att spela honom har man engagerat en gammal alkoholist. Tanken med detta är att låta Julie drivas in i betjänten Jeans armar inte av lust, utan av ett inre tvång att förnedra sig. Jeans världsvana är bara en klumpig imitation, han är motbjudande och bleksiktig, helt utan manlig auktoritet. ”Under spelets gång dras han in i en position han aldrig tidigare varit i, en annan okänd sida hos honom vaknar; han känner en överlägsenhet som är helt ny. Men han måste hela tiden vara löjeväckande, hade Björn sagt. För Björn var det farliga alltid patetiskt och löjligt.”

Det geniala med denna idé är att den utgår från en struktur som redan finns i pjäsen och förstärker den. Där texten i någon mån har mist sin laddning – förhållanden över klassgränserna och tillfälliga sexuella förbindelser upprör få människor idag – lägger den till en ny psykologisk dimension.

Kanske kan man formulera det så enkelt som att den uppsättning som vill förhålla sig fritt till en klassiker, måste utgå från en djup förståelse av och kärlek till pjäsen i fråga.

Man kunde också tänka sig en uppsättning som tog fasta på just den likgiltighet som präglar mänskliga relationer i samtiden. Rakkniven som Jean mot slutet räcker över till Julie kunde då ersättas av en axelryckning. Det som har hänt betyder ingenting för någon, och det är styckets stora tragik.

ANNONS

Kanske kan man formulera det så enkelt som att den uppsättning som vill förhålla sig fritt till en klassiker, måste utgå från en djup förståelse av och kärlek till pjäsen i fråga. Och även om de lyckade omtolkningar av klassiker som jag har sett de senaste åren (Jens Ohlins ”Misantroperna” på Folkteatern, Mattias Anderssons ”Skuggorna av Mart” på Backa teater) knappast kan beskrivas som sådana, så skulle jag vilja efterlysa ett mer lågmält uttryck. Det vore vida mer radikalt än all denna till inget särskilt syftande maximalism.

Läs mer av Mikaela Blomqvist:

LÄS MER:Teaterpremiärerna att se fram emot under våren

LÄS MER:Recension: ”Moderna tider” på Folkteatern

LÄS MER:Recension: ”Mordet på Marat” på Göteborgs stadsteater

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS