Johan Hilton: Paul Auster fick min värld att skälva i grunden

Paul Auster lärde mig att läsa böcker. Det är ingen överdrift.

Efter ett par år i det skuggland som skiljer barndomens och tonårens läsande från den vuxnes – åren då man är för stor för tonårsböcker och ännu inte fått upp vittringen på världslitteraturen – tryckte någon av mina gymnasiekamrater ”New York-trilogin” i händerna på mig.

Det var påsklov, jag läste den på bara någon dag eller två. Och tyckte mig nog komma tillbaka till klassen som en lite mer sofistikerad person. (I likhet med många andra unga Austerläsare under 90-talet – på den tiden var varje ny roman från mästers hand en stor händelse.)

Under åren som följde läste jag knappt någon annan författare, åtminstone är det så det känns. ”Leviathan”, ”Slumpens musik” och ”Att uppfinna ensamheten”. ”I de sista tingens land”, ”Månpalatset” och efterhand ”Mr Vertigo” och ”Timbuktu”.

Någonstans i höjd med ”Illusionernas bok” och ”Orakelnatten” hade jag så snått börjat tröttna på både den mycket maskuline berättarrösten och de noir-tempererade fala skönheterna som alltid tycktes dyka upp i romanerna förr eller senare. Ungdomshjälten hade börjat kännas mossbelupen.

I ”De sista tingens land” finns frön till vår tids närmast sönderkultiverade sci fi-dystopier

Jag fortsatte likväl troget att följa honom genom ”Sunset park”, ”Osynlig” och ”Mannen i mörkret”. Kanske mest av ren tacksamhet, på något sätt kändes det som att jag betade av en skuld till min inre gymnasist. Genom sina anspelningar på litterära mästare som Borges, Kafka och Hamsun hade Auster väckt en litterär aptit och ju mer jag läste, desto rikare kändes också de austerska urkunder som skapat den.

Auster brukar ofta diskuteras i samma andetag som Lacan och Derrida, psykoanalys och postmodernism. Det är naturliga referenspunkter, i synnerhet för den teoretiskt orienterade läsaren. Men de har också en tendens att abstrahera ett författarskap som, åtminstone de tidiga åren, i minst lika hög grad bygger på den konventionella genrelitteraturens förförande berättartraditioner.

Grundanslaget i ”New York-trilogin” är således detektivromanens, i ”De sista tingens land” finns frön till vår tids närmast sönderkultiverade sci fi-dystopier, i ”Slumpens musik” förvandlas skälmromanen till en genuint kuslig thriller.

Det som drev mig att sluka ”New York-trilogin” de där påsklovsdagarna i början på 90-talet var heller knappast de vindlande utvikningarna om språk, verklighet och identitet – utan formkänslan och den gastkramande deckargåtan.

Samt dragen av det som Freud kallade för ”det kusliga”. Hur vardagen förses med ett främmande skimmer – hos Auster oftast grundat i slumpmässiga omständigheter – som omsider sätter den ur spel. Ett stilgrepp som samtidigt präglas av vagt olycksbådande och absurda undertoner och som förenar Paul Auster med en annan firad konstnär ur den postmoderna anglosaxiska generationen, filmaren David Lynch.

Fan, vad tomt det kommer att bli nu

Den som har läst den Kaspar Hauser-liknande Peter Stillmans maniska och uppluckrade monolog i ”Stad av glas” vet vad jag talar om. Den hade lika gärna kunnat äga rum i filmer som ”Blue velvet” eller ”Lost highway”.

Därför har också Paul Austers författarskap förblivit långtidsverkande för mitt eget läsande, som ett slags ideal som kanske aldrig mer kommer att uppnås bortom de tidiga vuxenårens hunger efter litterär coolness.

Det är egentligen först nu, när han är borta och jag drar fingret över det samlade författarskapet som står i min bokhylla, som jag inser vilken påverkan ”New York-trilogin” har haft på de komponenter jag ständigt söker efter i en roman: formstyrkan, tonsäkerheten, den pockande känslan av att en överraskning ständigt väntar bakom hörnet.

Fan, vad tomt det kommer att bli nu. Men tack för att du visade oss vad litteratur kan handla om, Paul Auster.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Författaren Paul Auster är död

LÄS MER:Austers översättare och vän: Varje ord nödvändigt

Johan Hilton

johan.hilton@gp.se