Göteborgsoperans danskompani har de senaste åren skördat stora framgångar och nu har hemmapubliken äntligen vaknat på allvar. Mycket tack vare föreställningar som ”Hammer”, i Alexander Ekmans koreografi, och ”Atlas song”, med Anna von Hauswolff. När säsongen lider mot sitt slut och Operan knyter ihop säcken med en egen dansfestival är också de publikfavoriterna med på programmet.
Två nya föreställningar bjuder festivalen också på. Ett verk för ung publik, ”Little concert” i koreografi av Mari Carrasco, och gästspelet ”BLKDOG”, av den Londonbaserade koreografen Botis Seva och hans kompani Far from the norm. Därtill repris på Anton Corbijns fotoutställning, dansfilm, tillfälle att se dans genom VR (virtual reality) samt samtal och möten med danskonstnärerna vid allmänt danspräglat mingel i foajén.
Jag anar att texten, i alla fall ibland, är betydelsefull, men den är omöjlig att uppfatta.
Katrín Hall, danskompaniets konstnärliga ledare, skriver om dansen som ett sökande. Efter det okända, nya, om modet att gå vilse. Och visst, men nog känner jag mig helt bortkommen inför festivalens nya föreställningar. Mari Carrasco är en spännande och flitig svensk koreograf. Kul att Göteborgsoperan har engagerat henne för ett nytt verk, dessutom tänkt för en ung publik. Plus för det. Men resultatet står jag tveksam inför.
Konsertidén är tydlig, Mikael Karlsson – som även gjorde musiken till ”Hammer” – har engagerats som kompositör och anläggningen, som sköts av två tekniker, tronar som ett altare i centrum på Lilla scenen. Däromkring svärmar fyra svartklädda dansare med dito peruker, solglasögon och högklackade lackskor. De ylar i mikrofoner, darrar och fläker sig, även ut mot publiken som står runt omkring. Jag anar att texten, i alla fall ibland, är betydelsefull, men den är omöjlig att uppfatta. Bland trasslet av sladdar lyfter plötsligt tre av dansarna den fjärde och bär som om det vore ett liktåg. Försöker Carrasco flörta med eller utmana ungdomars intresse för konserter?
Det är rytmiskt och suggestivt, särskilt i de bilder dansarna skapar, men alldeles för långt.
Botis Seva har namn om sig att förnya den samtida dansen med hiphop. Också det ungdomligt. Och tydligt i ”BLKDOG”. Men scenbilden är desto dunklare. Tom Vissers ljusdesign bygger på ett grått dis som bara bryts av distinkta strålkastarkäglor. Torben Sylvests musik är en matta av rassel och buller. Ibland skär röster igenom, särskilt hörs ett litet barn, men åter, vad är det som sägs?
En ensam, hopkurad kropp framträder svagt. Så småningom flera, alla i vadderade kostymer, från topp till tå. De hukar – ett återkommande, flytande gångsteg i den positionen imponerar – och söker sig länge neråt, inåt. Seva gestaltar smärta och trauman, ohälsa som rider individerna. Utbrott med vidare rörelser krampar snabbt ihop igen. Det är rytmiskt och suggestivt, särskilt i de bilder dansarna skapar, men alldeles för långt.
Botis Seva återkommer nästa säsong och koreograferar ett nytt verk för Göteborgsoperans danskompani. En sökande utmaning att vara nyfiken på.
