Nick Cave förlorade sin son Arthur i en olycka 2015. Han har låtit sorgen ta plats i såväl musikalbum som i projektet ”Conversations with Nick Cave”, där publiken bjöds in att fråga honom vad som helst.
Nick Cave förlorade sin son Arthur i en olycka 2015. Han har låtit sorgen ta plats i såväl musikalbum som i projektet ”Conversations with Nick Cave”, där publiken bjöds in att fråga honom vad som helst. Bild: Chris Pizzello

Mikaela Blomqvist: Nick Cave lyckas skildra lidandet chosefritt

Att klaga på tillvaron har blivit en form av underhållning, vilket gör medlidandet till ren konsumtion. Då är det upplyftande att höra Nick Cave tala om lidande på ett uppriktigt sätt, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I den nyutkomna intervjuboken ”Faith, hope and carnage” berättar Nick Cave för journalisten Seán O’Hagan om hur sonen Arthurs död 2015 kom att förändra hans låtskrivande. Det linjära berättande som tidigare präglade hans musik förlorade sin giltighet. De välordnade historierna tycktes tvinga sig på lyssnaren, utgöra en form av tyranni som inte längre svarade mot Caves egen världsbild. Han sökte nu något mer autentiskt och direkt.

Skivan ”Ghosteen” från 2019 har således delvis improviserats fram i studion med Warren Ellis. Cave beskriver den som ett försök att tala med sonen och att skapa ett faktiskt rum för honom. Det finns en berättelse men den är både större och mer fragmenterad, driven ”genom en köttkvarn” med sångarens egna ord. Det en lyssnare först lägger märke till är troligtvis skivans sagoaktiga element. Omslaget minner mer om en fantasybok än ett rockalbum: en overkligt grön glänta, färgstarka blommor, ett lamm och en skimmel.

ANNONS

Genom hela ”Faith, hope and carnage” återkommer Cave till hur Arthurs död på ett nytt sätt har uppenbarat för honom att förlusten är ett villkor för alla människors liv. I dagens mediala landskap får någon som är så känd som Cave knappast utrymme att sörja helt i fred. Intressant är ändå hur han i stället för att dra sig undan aktivt har valt att söka kontakt med sina fans. 2018 gav han sig ut på en världsturné under rubriken ”Conversations with Nick Cave” där publiken bjöds in till att fråga honom vad som helst.

Det står i direkt motsats till den sentimentalitet som i dag möter oss överallt.

Projektet har fortsatt i form av hemsidan ”Red hand files”, där man kan skriva till världsartisten och få svar. Ofta fogar Cave samman till synes aparta frågor som: ”Var finns glädjen?”, ”Är du optimist?”, ”Vem är din favorit-serietecknare?” och ”Vad tycker du om Leonard Cohen?” Det som gör svaren anmärkningsvärda är deras chosefria och försonande ton. I intervjuboken beskriver Cave det hela som i grunden vansinnigt. Han är inte någon psykoterapeut, intellektuell eller politisk tänkare. Men kanske är det frånvaron av en sådan position som möjliggör den ömsesidighet sidan bygger på.

Inte sällan handlar frågorna om just sorg. Att skriva på ”Red hand files”, konstaterar Cave i ett av svaren på sidan, har hjälpt honom att hitta fram till en syn på världen som bygger på närhet, sårbarhet, osäkerhet och gemenskap. När jag läser ”Faith, hope and carnage” slår det mig hur ovanligt det är att höra en röst i offentligheten som talar om lidande på ett uppriktigt sätt.

ANNONS

Det står i direkt motsats till den sentimentalitet som i dag möter oss överallt. Någon beskriver sin ensamma jul, sin ätstörning, sina svårigheter att vara förälder eller vilken annan olycka som helst. Texterna slår inte an utan blir till en slags underhållning. Kajsa Ekis Ekman beskrev i Aftonbladet förra veckan (20/1) träffande hur lidandet fungerar som en vara. De svåra erfarenheterna låter den som vet att rama in dem rätt ställa vissa krav på omvärlden. Medlidandet blir i sin tur till konsumtion.

Jag tror inte att denna klagan och falska känslosamhet hjälper oss på något sätt. Tvärtom hindrar den oss från att möta det som är svårt. Därför är det så upplyftande att lyssna på eller läsa Nick Cave. Hos honom blir inte sorgen till en berättelse utan en formfråga.

Tanken är tillämpbar även för den som inte skapar själv. I grunden handlar det om att se förlusten inte som något som berättigar men som förpliktigar. Den manar oss att tala – och i förlängningen att leva – på ett annat sätt.

Läs mer av Mikaela Blomqvist:

LÄS MER:Läsaren är ingen konsument

LÄS MER:Även i psykiatrin kan man tänka fritt

LÄS MER:Recension: ”Min dag i det andra landet” av Peter Handke

LÄS MER:Recension: ”Förinta” av Michel Houellebecq

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS