Det finns bilder som gör att man vill gnugga ögonen med klorin.
Som när man ser de stående ovationerna efter Donald Trumps så kallade tal i Davos. Det är illa nog. Men när jag hör det efterföljande samtalet med honom – lett av World economic forums lismande president Børge Brende – börjar jag dessutom famla efter en strumpsticka så att jag kan punktera trumhinnorna också.
Det är alltså såhär det ser ut och låter när gamla världsordningar dör – en krets makthavare i en åskande applåd över en gröt om bland annat somaliers intelligensnivå, halvt tillbakadragna invasionshot och återkommande förväxlingar av Island och Grönland. Det är fullkomligt outhärdligt.
Eller som en kommentator i SVT sammanfattar reaktionerna bland högdjuren efteråt, i en formulering som för bara tio år sedan hade känts som dålig science fiction: ”Beskedet att Trump inte kommer att tillgripa våld har tagits emot positivt”.
What a time to be alive.
Jag lovar: om tio år kommer snacket om den starkes oinskränkta rätt att glufsa i sig de mindre, fiender såväl som allierade, knappt ens te sig fascistiskt längre
Samtidigt är det något kusligt bekant över framför allt de stående ovationerna från de främre raderna i Davos. Jag tror att det handlar om stämningen bland Trumps tillskyndare, om blandningen av cynism och lättnad. Att inte behöva låtsas längre, över att äntligen få ge utlopp för det tillbakahållna, över att kasta av sig oket av dekorum, regelverk och civilisatorisk goja och säga som det är: i den här världen är det den starkes rätt som gäller.
Något liknande skedde i mindre skala även hos oss, efter flyktingvågen 2015. Då kunde man formligen se entusiasmen i somliga debattörers ögon över att falla till föga för högerpopulismens brutaliserande världsuppfattning. Äntligen fick man tala klarspråk om invandrarna, äntligen fick man generalisera och öppet kalla dem för bidragssnyltare och kriminella, lättingar och barnfabriker, inte som vi och oförenliga med våra stolta västliga värderingar. Och nu, tio år senare, finns det knappt kvar någon nedre gräns för vad man kan kalla dem, beskylla eller kasta ut dem ur landet för.
Den kapitulation inför den rena muskelstyrkan som nu framför allt utspelar sig bland republikaner i USA bör därför ses som ett varnande tecken – för den kommer att anammas i en eller annan form också bland våra egna inhemska nätkrigare.
Det läskiga med personer som Trump och hans servila hov består alltjämt i att deras oförtrutna och tålmodiga attacker mot anständighet, normer och regelverk till sist gör allting tillåtet. När högerradikalism förvandlas till ihållande surr i bakgrunden glömmer vi snart bort att lyssna, det börjar rentav låta vettigt. Jag lovar: om tio år kommer snacket om den starkes oinskränkta rätt att glufsa i sig de mindre, fiender såväl som allierade, knappt ens te sig fascistiskt längre.
Finns det ett sätt att behålla förståndet i en sådan utveckling?
En av dessa dagar går jag på bio och ser ”28 years later – The bone temple” – som kan ses som en blodig satir över den högerradikala nyordningen. Där har världen gått under till följd av en virusinducerad vrede som förvandlar vanliga människor till mordiska zombies.
Flockarna leds av parodier på manosfären: vrålande, nakna alfahanar vars groteskt stora lemmar dunsar mot låren. I en sådan miljö radikaliseras även överlevare – här formerar de sig i nihilistiska gäng där medlemmarna delas upp i stark och svag, rovdjur och byte, och bussas på varandra i blodiga ritualer. Bitvis är det som att titta rakt in i den knoppande nya världsordningens mörka, blodtörstiga och språklösa själ.
Mitt i apokalypsen finns dock en påminnelse om någonting annat. Den stillsamme läkaren Kelson har byggt ett tempel av de dödas ben, där var och en av de stupade vördas och högtidlighålls. I denna fristad fortsätter han envist att upprätthålla civilisation genom att läsa, lyssna på musik och forska i botemedel mot viruset.
Att skapa en oas för bokstaven, bilden och tanken, om så bara inom sig själv
På så sätt skapar han en oas mitt i våldet, en plats där mänsklighet, vetenskap och bildning fortfarande värnas. En plats för mångtydighet och kunskap i en värld som förvandlats till slagfält.
Under dessa dagar i Davos, när makten på de första raderna i auditoriet jublar över råstyrkan och forumets president svansar med – ja, faktiskt bara tycks vara en impuls från att gå ned på knä för Trump – slås man av tanken att det förmodligen är det enda sättet att stå ut.
Att skapa denna oas för bokstaven, bilden och tanken, om så bara inom sig själv. Och klamra sig fast vid hoppet om att det bästa, största och konstruktiva i människan, själva förnuftet, en dag kommer att återvända.
Det finns bara en akut fråga: hur fan man ska lyckas hålla sig borta från klorin och strumpstickor fram till dess.
