Magda Gad lämnar rollen som frilansande krigskorrespondent och stjärnreporter för att starta en egen nyhetssajt. Det har Martin Schibbye gjort tidigare med Blankspot, Thomas Gür med Kvartal och Marcus Oscarsson med sajten som bär hans eget namn. Så hur kommer det gå för Gad? Utifrån de tre nyss nämnda exemplena skulle man kunna dra slutsatsen att det kommer att gå rätt bra. För de är alla exempel på hur en ny medievärld öppnat sig, men också hur svår balansen är för att hamna rätt.
Ta först Marcus Oscarsson. TV4:s politiske kommentator drev under många år en av Sveriges största Facebooksidor, men saknade helt affärsmodell. De senaste åren har han korrigerat det, växlat upp sitt bolag och hänvisar nu all trafik till en egen annonsfinansierad sajt som 2024 omsatte 17 miljoner med en vinst på 5 miljoner. 3 anställda.
Tar vi sedan tidningen Kvartal började de som en idédriven stiftelse, men blev senare ett aktiebolag där SR-profilen Jörgen Huitfeldt klev in som delägare och chefredaktör. De senaste åren har Kvartal byggt betalvägg och blivit den snabbast växande digitala tidningen någonsin, sett till prenumerationer. De omsätter 22 miljoner kr och gjorde förra året vinst på 3 miljoner. 12 anställda.
Och till sist Blankspot. Som startade som en gräsrotsrörelse ledd av utrikeskorrespondenten Martin Schibbye, som är mest känd för sina 438 dagar i etiopiskt fängelse. Sajten skulle bevaka vita fläckar i både Sverige och världen. Det hyllades när det drog igång, fick miljoner av investerare, men lyfte aldrig ekonomiskt. De senaste åren har tidningen inte nått ens en miljon i omsättning och fortsätter att visa minusresultat.
Därför är Gads chanser goda. Men de räcker inte.
Vad det säger här om Magda Gads chanser? Det naturliga vore att anta att satsningen går Blankspots öde till mötes, men Gad är – trots ämnena hon vill bevaka – minst lik Blankspot. Hon har Marcus Oscarssons sociala medier-talang och vet hur journalistik kan paketeras så det berör miljoner. Men hon har också förstått Kvartals framgångsrecept: En politisk paketering av sin journalistik. Kvartal har förklarat sig som oumbärliga i en likriktad medievärld, en tidning för de som “kan tänka själva”. Gad har samma anslag, hon ska berätta “sanningen”, att betala henne är att betala för sanning. Det som andra undanhåller eller på grund av systemfel inte kan berätta. En sådan paketering förvandlar tidningen till identitetsbärare: Prenumerationen som politisk lösning på ett strukturellt problem.
Därför är Gads chanser goda. Men de räcker inte. Allra viktigaste blir hennes partners. Och här har hon problem. Dels i att två av de fem kommunicerade redaktionsmedlemmarna redan hoppat av. Den förste avslöjades med antisemitism, den andre avgick av skäl som de inblandade inte verkar vara överens om. Men allra mest i att det verkar svårt med investerare. Till Medierna i P1 säger hon att de bara för samtal med en enda sådan. Hon är också själv vd tills vidare, vilket är en enorm utmaningen för en reporter: Att inte låta journalistiken påverkas av pengar. Det är med goda skäl som journalister historiskt har haft vattentäta skott till annons- och prenumerationsavdelningar: Journalister ska skriva om det som är sant och relevant, inte för vad läsare öppnar plånboken för. Risken är att man annars blir en del av aktivism.
Magda Gad har alla ingredienser som krävs. Men utan en kökschef som kan hålla ihop menyn riskerar det bli en halvdan anrättning. Ett i raden av aktivismprojekt förtäckt i journalistkläder.
