Så blev Björn Söder till slut borttvingad från SD:s partistyrelse. I mediebevakningen har man bland annat nämnt hans haranger om Pride och pedofiler från i somras som en av orsakerna till att han får gå. Frågan är bara hur man förhåller sig till det.
Å ena sidan är det naturligtvis positivt att hbtq-communityt nu är en sådan självklar del av den svenska självbilden att gamla amsagor om kopplingen mellan homosexualitet och övergrepp på barn ter sig som just rester från en bigott forntid. Att till och med SD – ett parti med bruna rötter som knappast gjort sig kända för att krama bögar och flator, snarare tvärtom – nu drar gränsen vid den sortens nattståndet mög.
Å andra sidan vet man redan nu att man kan se fram emot en ny storm i blågula vattenglas: om cancelkultur och gaymaffian, om wokeismens blytäcke över den fria tanken. Om den världsfrånvända kulturradikalismen och självcensur. Som frihetligt lagd bög börjar man bli luttrad vid det här laget.
Men så är det också så framåtskridande brukar se ut. Till och med i SD-kretsar. Samhällskroppen rister till av smärta precis när förändringen sker, ylar i ångest ett tag, men vänjer sig ganska snabbt. Och inbillar sig sedan att det alltid varit precis såhär.
Att samkönade begär legaliserades 1944 innebar naturligtvis inte att samhället blev ”gay”
Personligen har jag länge fascinerats av att det offentliga Sverige anno 2023 tycks gå runt med föreställningen om att vi varit ett frisinnat och tolerant land i hbtq-frågor sedan Sten Stures dagar. Åtminstone är det så det låter när somliga debattörer varnar för homohatande fundamentalister. Som om det alltid varit någon annan, någon diffus fiende, typ Putin, islamister och frimicklare som varit emot sexuellt likaberättigande. Aldrig vi själva. Och absolut inte jag.
Det märks inte minst på de politiker som i går kämpade med näbbar och klor mot samkönade äktenskap – ja, jag tittar bland annat på dig Anna Maria Corazza Bildt – men som nu låter som om de aldrig gjort någonting annat än att krama queers.
Denna ohistoriska inställning kommer för övrigt inte bara till uttryck i konservativa kretsar, utan också bland progressiva. Svenska freds, till exempel. Som i protest mot Putinregimens förföljelser av hbtq-personer för några år sedan lade en blinkande neonskylt på havsbotten i Stockholms skärgård. ”Welcome to Sweden. Gay since 1944”, stod det på den.
Skoj idé, för all del: tanken var att uppmärksamma ryska ubåtar på att homosexualitet varit lagligt i Sverige sedan detta årtal. Men att samkönade begär legaliserades 1944 innebar naturligtvis inte att samhället blev ”gay”. Det är bara att fråga alla som under samma tid tvingades dölja vilka de var, utsattes för bögknackning, diskriminerades på arbetsmarknaden, blev utkastade från sina familjer och, inte minst, tynade bort i aids under 1980-talet medan absolut ingen brydde sig.
Men varför älta det här? Det intressanta är väl hur det ser ut i dag? Och visst – Sverige är, åtminstone enligt en EU-undersökning från 2019, tillsammans med Nederländerna det europeiska land som har överlägset bäst attityd mot homosexuella. Här lever de flesta hbtq-personer öppet, normer har omförhandlats, juridiska åtskillnader upphävts.
Gamla homofober som Jan Myrdal, Vilhelm Moberg och pastor Kejne skulle känna igen vartenda ord
Samtidigt har det förakt som tidigare uppvisades mot homosexuella män och kvinnor nu delvis förskjutits och riktas i allt högre grad mot transpersoner. Ofta med ungefär samma sorts anklagelser i botten. Det är följaktligen ingen slump att Björn Söder och anhang använt just sagoläsande dragqueens och antydningar om pedofili som vapen i kulturkriget. Eller att transpersoner utmålas som sexualiserade hot i kolumner om omklädningsrum och kvinnofängelser. Det var exakt så det lät om bögar långt in på 90-talet också. Det är i princip bara att copy-pastea gamla fördomar och applicera dem på en ny grupp – prominenta homofober som Jan Myrdal, Vilhelm Moberg och pastor Kejne skulle känna igen vartenda ord.
Däremot finns det en annan intressant tendens som löper parallellt med detta och som möjligen är signifikativ för just vår fragmenterade tid. Nämligen att argument som tidigare använts av bland annat hbtq-organisationer och social justice-riddare för närvarande håller på att vändas ut och in av krafter som förut kritiserat, och rentav motarbetat, den sexualliberala rörelsen. Och som nu till synes obekymrat svänger sig med ord som ”normkritik”, ”hatbrott” och ”diskriminering”.
I onsdags morse satt till exempel en opinionsskribent från tidningen Dagen i P1 Morgon och försvarade Östhammarpastorn som varnade sina konfirmander för hbtq-världens fördärvliga effekter.
Retoriken som användes där och i en av skribentens opinionartiklar? Att kristna utsätts för förföljelse och kränkningar och att pastorn inget säger som inte sägs av kyrkor världen över. Att han bara vänder sig mot repressiva normer.
Jag är ganska säker på att en liknande terminologi kommer att eka även från Björn Söders åsiktsgemenskaper framöver.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Rasismen gör att jag inte kan släppa Scorseses nya film
LÄS MER:Därför vill SD slakta Borås stadsteater
LÄS MER:Vi måste våga börja tvivla på det vi tror oss veta
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
