LÄS MER:Kasper Salin-pris till ombyggt Kulturhus
Kulturhuset som förstås ligger i Stockholm, vid Sergels torg, rikskänt för sina experimentella utställningar, sin progressiva stadsteater och, inte minst, sin ikoniska arkitektur; det där 160 meter långa vitrinskåpet som arkitekten Peter Celsing liknade vid en notrad – våningsplanen var linjerna och väggarna taktstrecken och de välvda innertaken legatobågarna och besökarna fjärdedelsnoterna.
Kulturhuset som invigdes hösten 1974.
För 47 år sedan.
Hur kan en sådan gammal kåk vinna pris för årets bästa arkitektur?
Det är, om man vill vara snäll, ett ”intressant” val av vinnare. Fredagen den 13 mars 2020 återinvigdes Kulturhuset efter ett och ett halvt års renovering. En renovering som kostat nästan en miljard och som Kasper Salin-juryn uppenbarligen anser så excellent, så föredömligt hållbar och demokratisk och symbolladdad, att den bör premieras framför de övriga tre nominerade, däribland Norra tornen, de spektakulära tvillingskraporna, Stockholms skylines djärvaste tillägg sedan Kaknästornet 1967.
Och visst, att ta vara på vårt kulturarv är viktigt. Särskilt de modernistiska verken som så ofta hanteras så styvmoderligt. Och jämfört med de två andra miljardrenoveringarna som färdigställts i Stockholm på senare tid är arkitekt Per Ahrboms kulturhusinsats rena miraklet; Östermalms saluhall och Medborgarhuset på Söder som båda borde bomma igen igen, göras om och göras rätt, för i saluhallen står åbäkiga ventilationsaggregat och rollade gipsskivor mot 1880-talets sirliga gjutjärnsstag och på Medborgarplatsen vet klåfingrigheten inga gränser, den monumentala 30-talsbyggnadens klassicistiska interiörer har blivit Bolibompa, övermöblerats och övermålats, trivialiserats till oigenkännlighet.
För en miljard hade jag nog förväntat mig att Ahrbom – som jobbade under Celsing fram till hans död i mars 1974 – kunnat hitta en mer inkännande transportlösning.
Så icke Kulturhuset, gudskelov. Här är ingreppen närmast osynliga. Fönsterpartierna är nya, sladd- och rördragningar likaså – hela huset har moderniserats utan att någon egentligen ser någon skillnad. Något som väl i lika hög grad skulle kunna tillskrivas Celsings robusta arkitektur som Ahrboms fingertoppskänslighet, men inställningen är ändå den rätta: originalet är idealet, det är dithän restaureringen bör sträva.
Så varför har återställandet då inte drivits längre, till sin spets? Och då tänker jag inte främst på de estetiska halvmesyrerna (som den blekröda kulören över Beridarebanan, vid övre entrén, som helt saknar interiörens plakatröda glans, eller utrymningsdörrarna i bruneloxerad, popnitad plåt och hönsnätsglas som klumpfotat monterats mot väggarnas vita carraramarmor, eller de nedpendlade akustikelementen i biblioteket som exponerar sin dammiga rockwoolisolering) utan på de riktigt stora fadäserna. Som det där rulltrappsbatteriet som tillkom 1998 och som ödelägger stora delar av husets centrala ytor.
För en miljard hade jag nog förväntat mig att Ahrbom – som jobbade under Celsing fram till hans död i mars 1974 – kunnat hitta en mer inkännande transportlösning. En lösning som också hade återupprättat den makalösa trappan, känd från frimärken, en marmorspiral som arkimedesskruvar sig hela vägen från källaren upp genom taket och som idag används som utrymningsväg, komplett med halkskyddsremsor i sandat papper och ännu mer hönsnät.
Då – först då – hade det nya Kulturhuset varit en värdig Kasper Salin-vinnare.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
