Man ska vara försiktig med att recensera debatter – debatterna om debatterna var kultursidornas stora gissel på 2010-talet. Men det finns något besynnerligt i att senhöstens sammandrabbningar om W. David Marx bok ”Blank space” och den så kallade ”poptimismen” – anförd av bland andra Expressens kulturchef Victor Malm, SvD:s Andres Lokko och Essy Klingberg och vår egen Johan Lindqvist, alla tänk-, läs- och aktningsvärda på varsina sätt – i så hög grad kommit att kretsa kring frågor som kvalitet, kön och god smak.
Man behöver inte gå särskilt många decennier tillbaka i tiden för att en diskussion av det här slaget skulle ha hamnat i helt andra slutsatser än de nu torgförda – nämligen i en kritik av det ekonomiska systemet. Allt annat var tjafs om detaljer i överbyggnaden.
Kanske kan det ses som en sorts kapitalismens seger över tanken. För det mesta som W. David Marx – efternamnet är en lycklig slump – dissekerar i sin omsusade jeremiad ter sig snarare som grundläggande systemfel än begränsade kulturella fenomen. Och sådana kan nog varken åtgärdas med läslistor, återupprättanden av kritikerns status eller att vi slutar skriva om Taylor Swift – hur hög vår tilltro till kultursidorna än är.
I W. David Marx märgfulla tillståndsbeskrivning ser man tvärtom ofta Mumindalens Mårra framför sig, i profitens skepnad. Allt som hon – och kommersialismen, konsumismen och kvantifieringen – drar fram över fryser till is. Kulturen, tekniken, idéerna. För att stoppa den framfarten krävs ingenting mindre än en revolution.
Är vi ens förmögna till den sortens tänkande längre?
Just revolutioner är jag personligen alldeles för mellanmjölkig för. Men också en mellanmjölkig mittenmänniska kan ibland drabbas av impulsen att sätta hårt emot hårt. I 1974 års kulturproposition – något av den moderna svenska kulturpolitikens år noll – fanns en formulering som i dag är grundligt utskrattad och förlöjligad. Nämligen den om att kulturen bör motverka kommersialismens negativa verkningar.
För vad är det som brukar sägas? ”Det är lättare att föreställa sig världens undergång än ett slut på kapitalismen”? (Talande nog råder fri konkurrens om vem citatet ska tillskrivas: litteraturkritikern Fredric Jameson eller filosofen Slavoj Zizek.)
Men i skuggan av ”Blank space”-debatten, poptimismen och kulturpolitiska icke-åtgärder som en kanon har jag fått det svårare och svårare att se det verkligt förgripliga i formuleringen om motverkandet av kommersialismen. I stället för att bära med sig lukterna av 1970-talets blöta ylle och linsgrytor, ter den sig numera tvärtom riktigt visionär.
Tänk va? Att formulera en målsättning bortom kronor och ören? Att se det som ett politiskt mål att mildra det som just nu håller på att förvandla oss till lättdistraherade imbeciller, oförmögna att stava oss igenom en enda mening, än mindre en bok, om vi inte ständigt belönas med en fix dopamin?
På den här sidan internet och historiens slut, dominerad av räkneverk och siffernissar, kan det bara vara värt att emellanåt påminna om att kulturen också kan ha ett större värde än ett slutsålt Ullevi, streamingframgångar eller fullbelagda salonger. Eller som funktionen av dekorativ dillkvist på statsbudgetens nådiga lunta.
Börja vattna med dubbel, nej trettiodubblad, kraft och se vad som händer när det växer.
Är vi ens förmögna till den sortens tänkande längre? Enligt idéhistorikern Sverker Sörlins mycket läsvärda och nyutkomna essä ”Kulturens värde” finns en av begränsningarna redan i hur vi ständigt resonerar kring kulturen i ekonomiska termer.
Boken vill problematisera och utmana den sortens politiska vanetänkande. Det är lika mycket den svenska kulturpolitikens idéhistoria som en appell för en holistisk kultursyn som inte gör skillnad på kunskap och kultur. Och som driver tesen att denna kraft behöver genomsyra och omfatta alla nivåer av samhället – att reservera kulturbegreppet för konstarterna är att göra det en otjänst.
Det vill säga frigöra kulturens verkliga värde – det mänskliga, det andliga, den förutsättningslösa viljan till vetande, mening och skönhet – innan den helt urholkats av politisk fantasilöshet och sifferexercis.
Mot bakgrund av de betingelser vi nu lever under känns just det senare anslaget närmast utopistiskt. Och även om Sörlin delvis kritiserar 1974 års kulturproposition just för att ha beskurit kulturbegreppet och, grovt uttryckt, gjort det till ett särintresse börjar jag under läsningen ändå känna en sorts tilltagande naiv entusiasm inför formuleringen om att motverka kommersialismens negativa verkningar.
Återinför konstnärslönerna och ge dem till riktigt knepiga, jobbiga och oppositionella typer.
I den ryms åtminstone en ambition att vara någonting mer än en dillkvist – en insikt om hur kulturens växelverkan och ofta komplicerade ekologi faktiskt fungerar. Att det smala och svåra är fullkomligt nödvändigt också för att det breda och folkliga ska utvecklas, för vårt tankeliv och för vår gemensamma intellektuella och konstnärliga framtid. Kort sagt: den sortens komplexa mekanismer som helt enkelt inte kan underkastas enkla avkastningskrav.
Så vad göra? Ett stillsamt förslag: försöka tänka stort och fritt och idealistiskt igen. Se till kulturens värde. Och börja vattna med dubbel, nej trettiodubblad, kraft och se vad som händer när det växer.
Tala om kulturen som den avgörande del av det större samhällsbygget den är. Slå samman kultur- och utbildningsdepartement. Stimulera samtalen och mötena i annat än ord – ös våra gemensamma resurser över bildningsförbunden, läsfrämjande insatser och litteraturstöd. Subventionera hyrorna för fria scener och ateljéer i attraktiva områden. Bygg kulturhus i varenda stad. Återinför konstnärslönerna och ge dem till riktigt knepiga, jobbiga och oppositionella typer. Motverka kommersialismens – och digitaliseringens – negativa följdverkningar.
Jag vågar påstå att allt är bättre än det blanka space vi annars står inför.
