Den lilla pojken, som är i åldern då välta folks vattenglas brukar vara det enda som riktigt kan engagera på djupet, sitter blickstilla. Slukad av det som pågår i hans förälders telefon, något i horisontalläge som fungerade som en curare-pil i huvudet på den nyss pigga och levande gossen.
“Unboxing-videos”, viskar mamman till mig och blinkar menande, hon har hittat en guldåder.
De finns för vuxna också, och alla där emellan. Det som plockas ur kartonger i filmerna är klockor och Lego-borgar, sminkpaletter och dyra handväskor, och tittarna är miljontals. Jag fattar, såklart. Förpackningarna är fina och det som plockas fram är perfekt, fläckfritt – och, framförallt – nytt. Det är en inte obetydlig del av anledningen att människorna köpt grejerna över huvud taget, filmerna gestaltar begäret som, utan att förenkla för mycket, driver ekonomin.
Nu skenar inflationen och konjunkturen har, officiellt, vänt. Sötebrödesdagarna, som varat så länge de flesta kan minnas, och hela min generations vuxna liv, verkar över. Alla är oroliga, jag känner det själv. Vi har googlat nationalekonomiska begrepp och försökt förstå hur just vi ska slippa ge upp för mycket, men framförallt lärt oss att skiftena och chockerna på marknaden är bortom vår kontroll. Alla ska bli fattigare, vi börjar gå från förhandlingsstadiet till acceptans.
Rädslan handlar förstås om stora saker, om att arbeten ska försvinna, sammanhang raseras, barn fara illa. Det mest sannolika för svenskarna är dock varken svält eller att mista tak över huvudet. Det som ryker först är det blanka och nyöppnade, det dignande överflödet vi älskar att titta på. För de goda tiderna har korrelerat med sociala mediers framväxt, gjort konsumtion till allas hobby och en ännu viktigare del av vår identitetsbyggnad.
Jag ser soppor av nässlor från vägrenen framför mig, jag vill sänka värmen och ta på en tröja.
Jag tittar på antalet produkter i mina vänners badrum och ser deras krognotor framför mig när jag scrollar instagram. Jag vet att köpen kändes viktiga när de gjordes, meningsskapande. Var de det? Den millimetertunna råa ostronskivlingen på en avsmakningsmeny skulle påminna om hälsa och de dyra naturvinerna ge om en känsla av hantverk, resorna skulle signalera sammanhållning och nätshoppingen i soffan kändes som äkta frihet.
Kanske finns andra sätt att uppnå samma, eller till och med renare, varianter av samma vara. Att laga barnens kläder före läggdags istället för att i panik beställa nya kan ge mer ro i kroppen, att hjälpa behövande på söndag förmiddag kan vara bättre för jagskapandet än att köa för en brunch för fem hundra spänn. Blir inte jakten roligare om köttet faktiskt behövs, om det inte bara är en anledning att visa upp sina nya knätofsar? Både de och jag kanske ändå äter för tungt och dricker för mycket, dålig ekonomi kan hjälpa mig balansera det vi nyss skulle klara med självdisciplin enbart.
Jag ser soppor av nässlor från vägrenen framför mig, jag vill sänka värmen och ta på en tröja. Krisromantik är farligt, säger de, men i ransoneringstider ökade livslängden, människorna blev friskare av dyrare kött och mer promenader. Elbrist skriker u-land, berättar oppositionspolitikerna, men jularna med strömavbrott är de jag minns som de allra mysigaste. Vi bäddade med fårfällar under täcket och smälte snö till kaffet, det enda som saknades var det magiskt glittrande splitternya. Men även den känslan kan komma att blir mer vardaglig. Ett paket smör kostar snart som ett av de dyraste läppstiften i uppackningsfilmerna.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Därför kommer jag aldrig mer att resa
LÄS MER:Johnny Depp kan inte förlora – ens om han förlorar
LÄS MER:Generation Z är livrädda för kritik
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
