Ni har sett det på sociala medier och i de stora tidningarnas spalter. Släkt, vänner och skribenter förklarar sin aversion mot allt amerikanskt och förklarar att de nu ämnar rena sin kropp och själ på allt från blaskig bärs till Beyoncé.
Alexander Schulman påstår att han i en privat bojkott ska ”hålla sig borta från alla amerikanska produkter”. Förut älskade han USA. Nu avskyr han samma land. Struntprat förstås. Tomt poserande. Men det känns säkert duktigt och bra i stunden. Som att ha spritat händerna. Doften av moralisk renhet.
Schulman kommer naturligtvis inte rensa sitt liv på allt amerikanskt. För att det inte går och för att han garanterat egentligen inte vill.
Jo, det är en sak att kanske välja bort den där New York-resan de kommande fyra åren och framförallt låta bli att köpa en sprillans Tesla. Två grejer som dessutom är utom räckhåll för väldigt många svenskar även alla år då Donald Trump inte är president.
Jag ser naturligtvis också hur den amerikanska demokratin, och dessutom den alldagliga rimligheten, är under attack. Men det ändrar inte att knappt halva befolkningen inte röstade på Trump. Det tar inte bort allt det som fortfarande är så lätt att älska. Och som fortfarande pågår.
Alexander Schulman kommer naturligtvis inte rensa sitt liv på allt amerikanskt. För att det inte går och för att han garanterat egentligen inte vill.
Mitt i den auktoritära, totalitära Elon Musk-orkestrerade stormen dansade Talking Heads-ikonen David Byrne med Robyn i en fantastisk ”Dancing on my own” när alltjämt knasiga, knepiga och ändå kommersiellt gångbara ”Saturday night live” firade femtio år. Direkt från New York.
Bara att se Byrnes och Robyns samspel gjorde mig lycklig, lättad.
Häromdagen var jag i Stockholm och träffade Sharon Van Etten och hennes basist Devra Hoff för en intervju. Deras turné drar igång i Oslo på fredagen och de berättade om hur det numera känns tryggare att åka runt i Europa än i USA.
Devra Hoff är transperson och aktivist och har all anledning att vara rädd. Trump har klubbat att det numera bara finns två kön i USA och hatet mot människor som Devra är sanktionerat av administrationen.
Nu mer än någonsin är det skönt att se välgjorda ”Zero day” på Netflix eller smarta ”Paradise” på Disney.
Samtidigt är Sharon Van Ettens musik så genuint amerikansk. Blödande intensiv och storslagen indierock med rötter i New Jersey och förfinad i Los Angeles. Hennes nybildade lilla band är en manifestation för det kollektiva och solidariska. Deras turné är en ambulerande gerillarörelse av sans, vett och helt vanlig medmänsklighet.
Självklart ska jag inte välja bort det.
Precis som jag inte tänker välja bort amerikanska tv-serier. Nu mer än någonsin är det skönt att se välgjorda ”Zero day” på Netflix eller smarta ”Paradise” på Disney. TV-dramer som på olika sätt handlar om makten och amerikanskt samhällsbygge ur toppskiktsperspektiv.
Jag har dessutom alltid gillat långa, långsamma filmer och dokumentärer där den tröga och strävsamma amerikanska byråkratin från sina färglösa och illa ljussatta kontorsmiljöer maler ner galna maktmänniskor. De där de tjänstemän som Elon Musks stormtrupper just nu rensar ut ur den amerikanska statsapparaten får vara hjältar. Sådana historier behöver vi nu. Inte sant?
Och visst är det exakt nu man ska se om ”Succession”, sitta uppe för att se Kendrick Lamar på Superbowl och ladda för Brandi Carlile på Cirkus i Stockholm till sommaren?
Det är väl ändå just nu, när den amerikanska kulturen vi älskar, bokstavligt talat spelar under hot som vi ska omfamna den som mest?
