I slutet av december får jag hem en bok jag inte har beställt. Följebrev saknas och den tunna volymen måste sprättas upp. Inuti är ett röd och vit-randigt visitkort nedstucket: förläggare Linda Barkelid. Namnet är vagt bekant. Jag söker efter det på internet och finner att varken Barkelid, hennes förlag Fraktal eller författaren till boken jag håller i handen existerar. På omslaget syns svarta tuschstreck som formar sig till cirklar. Det rör sig om en utgåva av Raymond Kimbers ”Tomhetens barn”, i översättning av författaren Lars Jakobson.
Sedan decennier har Lars Jakobson refererat till och citerat Raymond Kimber. Hans senaste bok ”Bokfört” (2020) innehåller hundra översatta fragment ur ”Tomhetens barn”. I ett efterord berättar Jakobson om hur han funnit sitt första exemplar av Kimbers bok i en SF-bokhandel i Köpenhamn några år in på sjuttiotalet. Tio år senare hittar han ytterligare ett på en marknad i New York. Sedan fortsätter böckerna att dyka upp, framställda med kopiator eller skrivare. De små berättelserna byts ut eller återges i nya variationer. Den sammanbindande principen är att de alla handlar om olika människotyper: vanitasmänniskan, spärrmänniskan, den prickiga människan.
I förorden till några av hans senaste böcker – skrivna av en i övrigt okänd Joan Bravais – lyder författarens levnadstid 1959–2010.
Lars Jakobson hävdar i efterordet att han trots år av sökande inte har kunnat finna någon information om vem Raymond Kimber är eller ens att han är. Mycket tyder på att han är amerikan och född i början av femtiotalet. Såklart tänker den vakne läsaren snart att Kimber i själva verket är skapad av Jakobson, ett förhållande som kompliceras ytterligare av att Jakobson sedan flera år har förklarat sig själv vara död i förhållande till den litterära offentligheten. I förorden till några av hans senaste böcker – skrivna av en i övrigt okänd Joan Bravais – lyder författarens levnadstid 1959–2010.
Förstås vet jag inget om Lars Jakobsons bevekelsegrunder, men jag ser gärna tilltaget som en kommentar till en kulturvärld som blivit alltmer upptagen av den skrivandes persona. En banal syn på förhållandet mellan biografi och litteratur dominerar, där det förra friktionsfritt låter sig omvandlas till det andra. Skillnaden mellan fiktion och verklighet sägs ha rämnat. Men om det stämmer, varför verkar alla – författare, kritiker, läsare – se det som självklart att det är verkligheten som ska avgå med segern?
Jag tror inte att ”Tomhetens barn” finns att köpa. På försättsbladet står angivet att den gärna får kopieras, ges bort eller lånas ut. Tillåtet är dock inte att sälja den. I boken läser jag: ”Magi är de sporadiska kvarlevorna av de möjligheter, andra möjligheter, från världens tillblivelse som senare har måst förkastas för att få det övergripande maskineriet att fungera någotsånär enhetligt.” Just försöket att inordna det så kallat overkliga i det logiska är återkommande i ”Tomhetens barn”.
Men ordningen låter sig kanske störas; boken jag håller i min hand finns. Eller är det bättre att tänka sig att den inte gör det? Om jag har fått hem en bok som inte existerar måste också mitt liv i någon mån vara litteratur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Marigold och Rose” av Louise Glück
LÄS MER:Recension: ”Medborgarna” av Henrik Bromander
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
