Det är bara drygt två veckor sedan vi satt vid köksbordet i huset i Särö och pratade om liv och död. Men mest pratade vi om framtiden. Böcker som var på gång. Artiklar han skulle skriva till GP:s kultursida. Resan han hoppades göra till Mozambique i vinter.
"Cancern är obotlig, men med lite tur kan jag leva med den min tid ut", sa Henning Mankell. Varken han eller jag hade en aning om att den tiden redan var utmätt.
Ända sedan Henning Mankell fick sitt cancerbesked för snart två år sedan har han i GP delat med sig av sin sjukdom. Artiklarna har fått ett enormt gensvar och bokstavligt talat spridits över hela världen.
"Jag tror nog att det är dags att skriva igen eftersom jag nu - snart - går in på mitt tredje år med denna cancer som för tio år sedan redan hade dödat mig", skrev Henning inför vårt möte i huset vid havet.
Men det var inte den sjuke författaren jag och fotograf Lisa Thanner mötte i dörröppningen för två veckor sedan. Tankar och idéer flöt på som förut, även om de återkommande cellgiftsbehandlingarna hade begränsat hans rörlighet och den därpå följande tröttheten hans arbetstid.
Vi pratade förstås om sjukdomen och döden. Hur hans tid i Afrika hjälpt honom att acceptera sin sjukdom för att man där ser döden som en naturlig del av livet. Hur han idag vågade vända sig om för att han inte slarvat bort sitt liv.
Men vi pratade också om hur folk kunde komma fram till honom på gatan och fråga vad Wallander skulle ha röstat på i EU-valet, som om kriminalkommissarien varit en levande person. Hur han tyckte att en av konstens stora uppgifter var att ge människor möjligheter att hitta vänner i litteratur och teaterföreställningar.
Jag berättade hur jag hade försökt slänga gamla brev hemma och upptäckt att kuverten med alla olika adresser formade en berättelse om mitt liv. Han kom på att han ville skriva om brev på kultursidan. Visade tre Strindbergsbrev som han köpte för ett tiotal år sedan när han fick veta att en stor samling Strindbergsbrev var på väg ut ur Sverige.
"Här är ett brev från August när han är elva, tolv år och på sommarläger, det är nog det allra första Strindbergbrev som finns bevarat. Jag ska ge alla tre till Strindbergmuseet när jag kommer till Stockholm nästa gång."
Henning Mankell kom aldrig till Stockholm. Han dog tidigt på måndagsmorgonen.
En dryg vecka innan skickade han den utlovade texten om sin cancer. "Något mer meditativ denna gång."
Han avslutade:
"Till slut kommer förstås den dag när vi alla stupar. Då gäller det att minnas författaren P O Enqvists ord:
En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva."
