Jag värjer mig mot alla former av nostalgi. Vill inte hamna i den torktumlaren eftersom jag är rädd att ragla ut som en noppig farbror som inte längre förmår se sin samtid. Eller som, ännu värre, backar in i framtiden.
Det är med visst motstånd jag sätter mig för att titta på ”Ett hjärta är alltid rött”. Jag vet att dokumentären om Imperiet kommer vara mer än bara en film om ett rockband. Den är en gastroskopisk kamera som tränger in i både kropp och själ och visar upp mitt tonåriga jag.
Vilket i och för sig är ok. Det var kul att vara tonåring på 80-talet. Betydligt enklare än idag. Det är en annan text.
Vi får historia och inte nostalgi. Skillnaden är avgörande. Historien kan vi lära oss av. Nostalgin bekräftar blott det vi redan bestämt oss för att tycka och veta.
Det här skulle handla om Imperiet. Ett band som 2024 är ett särintresse. Till skillnad från Ebba Grön som hela tiden hittas av nya lyssnare ligger Imperiet i ruiner där bara vi som var med under storhetstiden möjligen skrotar runt. Jag lyssnar aldrig på Imperiet numera. Det är utgången musik även om vissa delar av ljudbildsidealen kommit tillbaka.
Faktum är att Imperiet kändes förbi redan innan de splittrades. Joakim Thåström sjöng ”rock ’n’ roll är död” och ”jag är en idiot”. Det var så han kände. Det var så tydligt redan då att det var över innan det ens tagit slut.
Jag intervjuar filmens regissör Balsam Hellström som säger att han ”inte var intresserad av att göra en klassisk musikfilm med producenter som sitter och berättar om vad som hände i studion.” Idén med filmen var snarare att ”att hitta en historia om Sverige och världen på 80-talet.”
Bra! Då får vi historia och inte nostalgi. Skillnaden är avgörande. Historien kan vi lära oss av. Nostalgin bekräftar blott det vi redan bestämt oss för att tycka och veta.
Men när jag ser bilderna från ANC-galan i Scandinavium 1985 och de filmfynd från andra spelningar Imperiet gjorde slås jag av vilket otroligt liveband det var. Man hör det inte på studioalbumen och det är tveksamt om man ens fattar när man ser filmerna.
Senare skulle Fred Asp få låna sitt namn till Robert Gustafssons fyllo i ”Glenn Killing på Berns”. Den ironiska generationens inte särdeles subtila lustmord på ett pretentiöst band som tagit sig självt på fullt allvar. I
Balsam Hellström intervjuar medlemmarna i bandet och trummisen Fred Asp säger att Imperiet live kunde upplevas som något ”farligt”. Eller i alla fall oberäkneligt. Det kan kanske låter fånigt men jag vet vad han menar. Jag minns känslan, laddningen, elektriciteten. Hur kravallstaketet längst framme vid scenen i Alingsås folkets park pressades in i mellangärdet.
Bara några år senare skulle Fred Asp få låna sitt namn till Robert Gustafssons fyllo med illern i ”Glenn Killing på Berns”. Den ironiska generationens inte särdeles subtila lustmord på ett pretentiöst band som tagit sig självt på fullt allvar. Imperiet var så lågt hängande frukt att inte ens Martin Luuk behövde häva sig upp på tå.
Numera är även Killinggänget föremål för arkeologiska utgrävningar och har blivit dokumentär på SVT Play. Så kan det gå. Där finns också något att lära.
Å andra sidan framstår somligt i Imperiet-filmen som rena rama sketcher. Videon till Svensktopps-hiten ”Märk hur vår skugga” har åldrats illa men är ändå pigg jämfört med ”Guld och döda skogar”. Bandet sitter på huk i ett dagbrott och bankar stenar mot varandra i takt till musiken. Postpunkiga Fred Flinta-figurer uppfödda på den lokala fritidsgården. Det är lika delar rörande och obekvämt att se.
Desto starkare då att filmen fortplantar ekot av kraften hos ett rockband som trodde sig kunna förändra världen till det bättre. Balsam Hellström konstaterar att medlemmarna i Ebba Grön kom från punkens förorter där man fick fixa det själv om något skulle hända. Solidaritet var och blev en självklarhet och riktades handgripligen och med pengar direkt till det då fortfarande förbjudna ANC i Sydafrika och till den bräckliga Sandinistas-regimen i Nicaragua. Under attack från USA-stödda styrkor.
I dag hade det hatdrevats mot Imperiet på X men då fanns utrymme att vara idealistisk, romantisk och om man så vill naiv.
Imperiet spelade i Managua och sattes i buss till ett fältsjukhus vid fronten. Det är rent makalösa sekvenser i filmen. Resan var arrangerad av UD och Pierre Schori. Imperiet spelar på Kuba också och krånglar sig sedan vidare till Los Angeles för att paradoxalt nog försöka göra karriär i USA.
Det här var innan ”håll käften och sjung”-skällandet. Artister förväntades snarare ta ställning. I dag hade det hatdrevats mot Imperiet på X men då fanns utrymme att vara idealistisk, romantisk och om man så vill naiv. Imperiet blev en spelare i det politiska och diplomatiska utbytet mellan Sverige och Centralamerika.
Och nu, vintern 2024, dyker som av en händelse The Hives upp i Aktuellt som första västerländska band som spelar i Venezuela sedan blockaden lättades. Om pusselbitarna på något sätt hänger ihop? Jag vet inte. Kanske.
När Imperiet är i Nicaragua mördas Olof Palme på Sveavägen i Stockholm. Det är mycket som går sönder där. Bandet också så småningom och det är intressant att se hur Imperiet på sätt och vis illustrerar övergången till ett mer individualistiskt samhälle.
”I Ebba var det vi mot resten, i Imperiet var det mer var och en för sig på något sätt...”, konstaterar Thåström.
Filmen handlar om rockbandet som både konstnärligt och kollektivt projekt. Sådant kan man läsa om i de flesta musikbiografier men här låter man det skavas, skrapas och speglas mot ett svenskt samhälle i förändring.
Därför blir det också så skönt när filmen avslutas i närtid med Imperiet-låten ”Kriget med mig själv” från Thåströms senaste turné
Just den striden stillnar nog aldrig.
LÄS MER:Joakim Thåströms alla album från bäst till sämst
LÄS MER:Recension: Thåström, Pustervik, Göteborg 2/12
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
