Var är alla maffiga svenska rättegångsdramer? Det tycks råda konsensus bland svenska regissörer att varje rättegångsscen per automatik är ett insomningspiller.
En viss del av mig (surtanten) håller med. Men avsaknaden av nerv i ett mediokert rättegångsdrama handlar mer om brister i manus, spel och dramaturgi än om miljön i sig.
Rättssalen med sin strikta hierarki är i själva verket som gjord för att skildra vår tids stora frågor, bland dem mäns våld mot kvinnor, politisk korruption, vårdnadstvister, bedrägerier, förtal, kidnappningar, droghandel och giftskandaler. Här sätts saker på sin spets, bevisas eller motbevisas. Ansvarsutkrävande är målet, och skyldiga ska inte kunna slippa undan.
Det har vi sett många goda exempel på genom åren, inklusive kittlande Netflix-succéer som ”Anatomy of a scandal”, ”Inventing Anna” och ”Fallet O.J. Simpson: American crime story”.
Med utgångspunkt i dödsfallet dissekeras äktenskapet bit för bit
En rad starka samtida spelfilmer av europeiska och amerikanska regissörer utspelar sig också framför skranket: från Aaron Sorkins ”The trial of Chicago 7” och Barry Jenkins ”If Beele Street could talk” till franska Alice Diops ”Saint Omer”. Det gäller även den senaste Guldpalmsvinnaren ”Anatomy of a fall”, en rafflande thriller av Justine Triet. Där åtalas hustrun, spelad av Sandra Hüller, för mordet på sin make och måste försöka bevisa sin oskuld. Med utgångspunkt i dödsfallet dissekeras äktenskapet bit för bit.
I Sverige har det främst varit dokumentärfilmare som upptäckt rättegångsdramats potential. SVT-sända ”Arica – en svensk giftskandal” (även kallad ”Blybarnen") skildrar den chilenska staden Arica, dit giftigt avfall från Bolidens verksamhet transporterades på 1980-talet. I ”Bananas!” och ”Big boys gone bananas!*” lyfter Fredrik Gertten fram bananarbetare i Nicaragua som stämde fruktbolaget Dole. Detta sedan de exponerats för ett skadligt bekämpningsmedel som förbjudits i USA och Europa, då det ansågs kunna leda till sterilitet och missfall.
Stefan Jarl går i clinch med gifter i filmer som ”Naturens hämnd”, ”Underkastelsen” och ”PFAS” . Dokumentärfilmaren Jenifer Malmqvist skapade nyligen också ett thrilleraktigt spännande radiodrama i fem delar inspirerat av giftskandalen i Teckomatorp i mitten av 1970-talet. Hundratals nergrävda gifttunnor från BT Kemi förgiftade då en hel by. Serien hade kunnat bli en sjukt bra spelfilm, alternativt tv-serie.
Steven Soderberghs klassiker ”Erin Brockovich” (2000) gör sig påmind när jag nu nås av nyheten att Högsta domstolen kommer att granska PFAS-skandalen i Kallinge.
Vi var nog många som baxnade när hovrätten friade det kommunala vattenbolaget
Det är vår tids största inhemska giftskandal, och vi var nog många som baxnade när hovrätten friade det kommunala vattenbolaget.
Fallet rör tusentals människor på orten Kallinge i Blekinge som har fått kraftigt förhöjda PFAS-värden genom att dricka vanligt kranvatten. Att vattnet var fullt av giftiga kemikalier anade ingen.
Tingsrätten slog fast att ortsborna skulle kompenseras för sitt lidande och menade att mängden kemikalier de fått i blodet var att klassa som personskada. Hovrätten gjorde en helt annan bedömning.
Nu tar Högsta domstolen upp ärendet.
Jag biter på naglarna och tänker samtidigt: vilket gastkramande – och viktigt! – rättegångsdrama det här skulle bli – i händerna på rätt regissör.
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
